1594 stod Ingegärd Andersdotter inför rätta i Habo för häxeri och trolldom. Efter tortyr erkände Ingegärd att hon hade lärt sig att väcka de döda av ”en liten kumpan”. Det här är ett av de första kända rättsfallen om häxeri i Sverige. Under det kommande seklet skulle häxjakten intensifieras.

Under Karl XI:s tid på tronen inleddes en tämligen omfattande häxjakt runt om i Sverige – framförallt i Norrland, men även i Stockholm. Under en kort tid, 1668-1676, kom omkring 240 personer, mestadels kvinnor, att dömas till döden i den hysteriska jakten på häxor. Många fler fick lindrigare domar. Domarna kom i många fall på mycket lösa grunder, som exempelvis små barns vittnesmål och inte sällan genom tortyr framtvingade bekännelser. Det skulle dröja många år innan kritiskt tänkande började ifrågasätta bevisvärdet hos den sortens bevis och bekännelser.

I den här välskrivna boken skildrar historikern Bengt Ankarloo utförligt och lättillgängligt häxprocesserna i Europa i allmänhet, och i Sverige i synnerhet. Berättelsen ackompanjeras också av två kortare kapitel dels om storleken på häxprocesserna, dels om teorier och förklaringar till varför de här processerna startade (och vad som bidrog till att de i sinom tid upphörde). Ankarloo är som sig bör kritisk till många tidigare analyser av häxprocesserna.

Ankarloo skildrar utvecklingen i ett långt perspektiv. Som läsare får man däremot tyvärr inte mycket förklaring till hur det då kommer sig att de svenska häxprocesserna tog sådan fart under en kort tid – Ankarloo diskuterar varken varför processerna fick sådan fart, eller varför de fick det just vid den tiden.

I sin helhet är det dock ett mycket gott prov på historia underifrån, om de vanliga människorna som tidigare har levt i vårt land.