Här kommer en till bok i raden av de mer svårbemästrade genrerna att förhålla sig till. Det är böcker som lett till hot om rättsliga åtgärder och utspel i media. Vissa menar att det är osmakligt och profiterande att använda sig av verkliga personer för att bygga en roman, andra att det är en välbehövlig injektion för litteraturdebatten och det förhärskande sanningsbegreppet. Förhållandevis nyligen har vi kunnat läsa både Alexander Ahndorils "Regissören", Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" och även Per Gunnar Evanders "I min ungdom speglade jag mig ofta". De här författarna använder sig av verkliga personer, levande eller döda för att skapa sin berättelse. Berättelsen seglar sedan omkring någonstans mellan fiktion och verklighet, sanning och dikt.

Johan Wensheim skriver en aggressiv, inte särskilt bländande prosa. Tilltalet är konstigt nog riktat mot berättarjaget själv. Romanen är alltså som en lång monolog skriven till berättarjaget, som verkligen också är extremt självupptagen. Allting speglas av hans, och bara hans perspektiv. Johan Wensheim har i "Lilla du & jävla jag" skrivit om tjugofemårige Jonas förhållande till författaren Thora Wall, och vem det är – är ju inte särskilt svårt att lista ut. Och därmed blir karaktären Jonas alltså Johan Wensheim själv.

Det finns två sätt att läsa den här boken på, antingen köper man att det är en roman, en fiktion rakt igenom – det borde det ju vara eftersom vi inte känner till någon stor svensk författare som heter Thora Wall som har skrivit "När man skjuter demonstranter". Romanen handlar då om en helt illitterat och feststinn kille som inte intresserar sig för något särskilt mer än att läsa slitz och förstrött tänka på att han borde flytta hemifrån, är allmänt irriterande och ynkligt självupptagen. Ensam. Passiviserad.

Man vill sparka honom på smalbenen. Kom igen, väx upp, väx upp, väx upp!

Men så börjar Jonas att intressera sig för Thora Wall, inte författaren Thora Wall, inte direkt heller personen Thora Wall, utan den sfär av avstånd, avsky och generad tystnad som möter honom så fort någon tillfrågas om henne. Samhällets obekvämhet inför denna dam är vad som fängslar honom. Han blir som besatt och börjar skriva långa makabra beundrarbrev till henne, ringa henne, ringa henne igen – igen och igen, söka upp henne.

Så småningom mynnar ansträngningarna ut i att Thora Wall faller till föga och släpper in Jonas i sin lägenhet, i sitt kök, i sitt sovrum. Jonas får också, efter vissa påtryckningar följa med på kändistäta galor, föreläsningar och låta sig med flämtande tillfredställelse begapas av media och andra nyfikna, avsmakande blickar. Han ger inte bara sin två oroliga föräldrar utan också hela kulturetablissemanget ett tonårsomoget fuck you, samtidigt som han tycks älska att få ingå i dess krets, vara om inte på scen, så åtminstone sitta på första parkett.

Ja, det är en ganska intressant och sorglig historia det här, om en allt för omogen kändiskåt kille som på ett destruktivt vis desperat söker efter uppmärksamhet och äventyr. Och om en äldre, destruktiv författare som helst av allt alltid vill ha någon vid sin sida – vem som helst, för hon är så ofantligt rädd för ensamheten, panikattackerna och att inte längre vara beryktad, dyrkad. Att hon ska bli bortglömd. Bli bara en vanlig gammal dam. Två mestadels osmickrande karaktärer som utnyttjar varandra, och förstör för sig själva är vad den här romanen handlar om.

Och vad vinner romanen på att bli en sanning? En berättelse om Kerstin Thorvall och Johan Wensheim? Ja, betydligt högre försäljningssiffror, förstås. Men också en alldeles uppskruvad variant av framförallt Johan/Jonas, som framstår som än mer osympatisk, manipulativ, egenkär, omogen och "begåvad" med en riktigt, riktigt sorglig kvinnosyn. Och vare sig författaren nu är det, eller var det på riktigt eller inte så är det faktiskt fantastiskt modigt att våga beskriva sig själv som en sådan slusk. Om han vet om att han är en slusk, om han nu är en slusk vill säga. Det är bara att hoppas att den insikten är så sann som någonting kan bli.