Om man heter Robin illustrerar precis allting jag gillar med ungdomsböcker. Det är en kort bok, med stor stil, och är man läsvan läser man ut den på bara någon timme. Men den är ingen bagatell. Allt är viktigt, varje ord. På enklast tänkbara sätt skriver Ylva Karlsson om så skriande smärtsamt viktiga saker. Det är inget tjafs, det är inget onödigt omkringgående. Det är rätt på, utan att på något vis bli övertydligt.

Om man heter Robin handlar om Robin och om Angela. Angela är ett blekt barn. Det är ingen som ser henne, ingen lägger märker till henne, och därför har hon bleknat bort och nästan försvunnit. Hon har till och med glömt sitt eget namn, egentligen heter hon inte Angela.

Men Robin ser henne. Hon säger att det är för att han svarade första gången hon ropade. Men Robin är rädd att det är för att han kommer bli likadan, att han också ska bli blekt, osedd. Det händer saker i hans familj och Robin hamnar emellan, är inte riktigt med.

Ylva Karlsson har skrivit en rent smärtande bra bok, som lyckas vara både realistisk och övernaturlig utan att det någon gång blir krystat eller svårförståeligt. Det viktiga är att hon så bra förmedlar smärtan av att inte känna att man är synlig och rädslan för att det kanske är så att det hade varit bättre om man inte varit född alls.