Journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski blev 74 år gammal. Han avled i går eftermiddag i Warszawa.

Alla ska vi dö en dag, jag vet. Men han hade så mycket mer att berätta, så mycket klokhet, humanism och intellekt kvar, som det smärtar mig att tänka på som förlorat.

Han var mitt bästa resesällskap; enda trösten just nu är att böckerna kommer att kunna fortsätta vara det, men det är med sorg jag bläddrar i Imperiet. Inser: den här rösten kan inte längre berätta om världen för oss. På gång hade han ett stort verk om multikulturalism, som skulle ha tagit språng i hans kunskap om oss människor och vår förmåga/oförmåga att förstå varandra, insikter han samlat på sig under ett halvt sekel som reporter i hela världen.

Det är en nära bekant till mig som har avlidit. Jag grät igår kväll när beskedet kom. Kunde inte förmå mig till att skriva en nyhet om hans död.

Även om jag aldrig träffade Ryszard Kapuscinski, eller ens såg honom i verkligheten, finns han verkligare än någon annan författare i mitt inre. Den hyllade världsreportern, som gav sig in i 27 statskupper och revolutioner, som rapporterade till Polen om ett Afrika i färd att resa sig ur kolonialismens aska, som reste över samtliga kontinenter, kors och tvärs, hela tiden med falkblick och historisk kunskap, hade ett poetiskt sinne som lyfte hans reportagekonst över samtliga samtida journalister.

Men det är inte enbart som reporter och författare jag sörjer honom, utan som människa. Ryszard Kapuscinski var en helt och hållet ödmjuk upptäcksresande, som aldrig skrev för att imponera, aldrig slog sig själv för bröstet. I själva verket var han motsatsen till den manschauvinistiske reportern; han kände sig ofta underlägsen i mötet med det främmande, lät sig till och med förledas och rånas av en man i Kairo – vilket han beskrev i sin sista bok På resa med Herodotos från förra året – eftersom han ansåg misstänksamhet vara ett karaktärsfel.

Han värjde aldrig för att berätta de mest fasansfulla av berättelser, men behöll alltid ett reserverat lugn, som vore han en allsmäktig iakttagare av världshistorien, som begrep lite mer än oss andra om vad det egentligen innebär att vara människa.

Jag minns mitt första möte med honom. Tåget mot Peking hade precis lämnat Komsomolskaja station i Moskva, jag satt i hytten och slog upp Imperiet, reportaget som tog honom tre år att färdigställa – ett år läsande, ett år resande, ett år skrivande – och behandlar det krackelerade Sovjetunionen. Tåget mot rälsen, ständigt dunkande. Evig rörelse genom ett sommarlandskap påminnande om Medelpad, men med krökta, trötta gummor i hucklor vandrande över fälten. Överallt gistna kåkar, gråa fabriker. Dagarna på tåget blev en dubbelexponering av landet jag reste genom; ett synligt och ett själsligt. Ofta överträffade Kapuscinskis det som mötte mina ögon.

Om döden skrev han själv, vilket hans svenske översättare Anders Bodegård citerar i DN idag:

En människa går inte bort ensam. Tillsammans med honom försvinner den värld som han har skapat runt omkring sig, som har varit hans förlängning, den speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hans död dör alltså någonting annat, någonting mera.

Under hans senaste Sverigebesök förra året i samband med På resa med Herodotos var han trött, sjuk och sliten, men reste trots det till Kiruna tillsammans med vännen Anders Bodegård för att färdas ner i gruvans mörker. Den ständiga viljan att upptäcka. Han berättade aldrig hur illa däran han egentligen var. Den stora hjärtoperationen blev för mycket.

Ryszard Kapuscinskis böcker på svenska:

Kejsaren, 1985. Översättning av Britt Arenander.
Shahernas shah, 1986. Översättning av Britt Arenander.
En dag till att leva, 1987. Översättning av Britt Arenander.

De tre första böckerna har översatts via engelska.

Imperiet, 1993. Översättning av Anders Bodegård.
Fotbollskriget, 1998. Översättning av Anders Bodegård.
Ebenholts, 2000. Översättning av Anders Bodegård.
På resa med Herodotos, 2006. Översättning av Anders Bodegård.