Den utglesade poesin breder allt mer ut sig i de svenska bokhyllorna. Den känns lite torr och akademisk på något vis; mycket precis, humorlös och rakt igenom pretentiös. I Danmark har de, har jag hört – en annorlunda tradition även om minimalismen lyckats slå igenom så gott den nu kunnat, också där. Kanske har det med det runda språket att göra, eller så är det något kulturellt, socialt betingat. Allvarsamhet, knapphet, karghet och vemod har väl i alla fall aldrig riktigt förknippats med danskar. Och de renrakade och avskalade dikterna verkar således inte ha det så ombonat, bekvämt på andra sidan sundet.

Men Lulu, hon är bra på att komponera och remixa och vara på ett bångstyrigt fragmentariskt vis inte bara ett jag, utan flera. Hon både sjunger och skrålar och föreläser och håller tal. Hon säger:

Patologiskt kontinuum

Och hon skriker:

SUGKUK INATT MINSKATT

Och hennes tal är på största allvar humoristiskt intellektuella slagdängor för tystanden.

Mina damer och herrar, mesdames et messieurs idag kommer die Schweigsame äntligen hålla käft för Er och bara för Er. Hysch. Sitt still och lyssna. För första gången i historien kommer ni nu uppleva omöjligheten att ingenting sägs och ingenting sker.

Lulus sånger och tal är en decentraliserad poesiform värjande sig mot ett styrande diktjag. Poetens tid som upphöjt geni är för länge sedan överspelad. Istället är diktjaget en tveksam, tvivlande röst som hellre håller käften och låter läsarna luska i snårskogens text bäst de själva vill. "Lulus sånger och tal" kan, om man drar paralleller bakåt i vår svenska litteraturhistoria, sägas innehålla en märklig blandning av nyenkelhet och konkretism. En intellektuell Sonja Åkesson eller en feministisk Bengt Emil Johnson snärjer runt varandra och in i varandra. Ljudpoesin, och de av Andkjær Olsen förvissa bara halvt avskalade fragmenten är ofta tillsammans och kontrasterande mot varandra – vid en första anblick mycket roliga och friska stycken. Men ibland kommer så de allvarsamma och djupt intellektuella frågorna, ställda med mjuk eller mästrande röst. De är dock gestaltade, som på trots- i ett enkelt vardagsnära språk. I grunden håller sig Andkjær Olsen alltid seriös och tycks ta sin dikt på största allvar.

Mixat i sitt eget brus har Lulus sånger och tal varken början eller slut eller några svar. Istället kan den på ett postmodernt vis läsas lite hur som helst och av lite vem som helst och är till för alla. Andkjær Olsen ställer sig med Lulus sånger och tal någonstans mitt i Kattegatt och är irriterande respektlöst oåtkomlig, distanserat cool/kul och vardagligt lugn/rolig. Allt med en imponerande känsla för vågmästeri. Nu är det upp till läsaren av traditionell lyrik om hon är tuff nog att lära sig surfa även i den postmoderna poesins ofattbara värld.