Jag kommer nog aldrig glömma vår så kallade sexualundervisning i åttan. Vi hade ett tillval som hette "Tillsammans" (vad man annars kunde välja, och varför, har jag glömt) och i stort sett blev vi satta i ett klassrum tillsammans med en del instruktiva foldrar och böcker. I en liten grön bok hade den manlige författaren skrivit om våldtäkt att kvinnan inte skulle kämpa emot om hon blev våldtagen eftersom risken då fanns att mannen skulle kväva henne och "ett enstaka ofrivilligt samlag är ju inte så farligt".

Jag hoppas verkligen att det ligger andra böcker där nuförtiden, och lägg dit Sandra Dahléns Hetero när ni ändå håller på.

Sandra Dahlén går på ett lättsamt men informativt sätt igenom hur det heteronormativa samhället ser ut och ger läsaren en god kurs i hur kön och sexualitet konstrueras. Genom att försöka vända på utgångspunkten att heterosexualitet är norm och allt annat avvikande har hon tagit ett steg tillbaka och synar just heteronormativiteten och vad den gör med oss. Hon visar också hur ungt och instabilt det heteronormativa samhället egentligen är, och att det är främst under de senaste århundradena som det blivit så uttalat som det är nu. Innan det existerade inte ens termen heterosexualitet.

Författaren är som bäst när hon är resonerande. Och det resonemanget kan i den lyckligaste av världar agera motvikt mot homofobiska åsikter och direkta felaktigheter i skolans biologiböcker. Det är en bok jag skulle vilja sätta i händerna på vilken tonåring som helst.

Det jag dock vill vända mig emot i boken är något så enkelt, men så viktigt, som att den saknar referenser. Det finns en litteraturlista på slutet, men ingen av de "hårda" fakta Sandra Dahlén presenterar i texten blir på något vis styrkta. Jag må vara en akademiker förstörd av kritiskt tänkande och fotnoter men särskilt i sådana här sammanhang är det nära nog farligt att skriva utan referenser. Även om det är fakta jag tror har sanning i sig, och även om boken har ett väldigt tydligt informationsvärde, tycker jag ändå att det krävs styrkta uppgifter. Annars är det så lätt att det blir upphov till mytbildningar och pseudodiskussioner ("…alla vet ju att det är såhär"). Om inte annat är referenser viktigt för att kunna stå emot motdiskussioner. Ett exempel på ställe där jag tycker att en referens borde finnas utsatt är detta:

Vita män som blir fällda för ekonomisk brottslighet kan få fängelsestraffet förlagt till sommaren så att det ser ut som att de är på semester. En arbetartjej som har blivit våldtagen anses ofta inte lika trovärdig i rättssalen som en medelklasstjej. En "invandrarkille" har mindre chans att frikännas i rättsalen än en "svensk" kille.

Says who? Jag menar inte att dessa fakta inte är sanna, men jag vill veta varifrån uppgifterna kommer. Det är sådant som blir upphov till myter och misstolkas, och ska man kunna argumentera för sig så måste man veta vad man pratar om också. Och jag tycker aldrig det är för tidigt att lära ut lite kritiskt tänkande: även de ungdomar som är målgruppen kan få sig till livs lite stabila argument.

Men i övrigt alltså: lärare i alla kommuner – använd den här boken.