En kvinnlig Che Guevara i arabvärlden. Ganska bra upplägg för en bok på 2000-talet va? Handling, persongalleri och miljö ligger i tiden som en macciato i en pokerhall. Och Warda är dessutom ganska smidigt skriven i dagboksform med tillhörande ramberättelse, nutidens rika Oman ställs mot 60-talets fattiga och politiskt sjudande, med urgamla seder och religiösa traditioner som röd tråd. Warda är studentskan Shahlas revolutionära alter ego, som likt nämnda Guevara lämnar sin bekväma intellektuella tillvaro och viger sitt liv åt kampen i de bergiga ökenområdena i Oman. Hon är en lysande politisk och revolutionär fyrbåk bara genom sin uppenbarelse och hamnar i tvekamp med imperialistiska engelsmän, vidskepliga bergsbor och tvistande revolutionspartier.

Det är en ganska klassisk vänsterroman av typen som ockuperar bokhyllorna hos de flesta som någon gång läst en grundkurs i humaniora. Jag vet inte om det känns uppfriskande eller lite jolmigt sentimentalt.

Porträttet av revolutionären Warda är för all del uppdaterat. Hon är inte sminkad till hjältinna: glöden är stark men tillåter henne att tvivla; våldet ser hon som nödvändigt men vämjas av det; hennes milismän ser oftare på hennes bröst än lyssnar på hennes order. Överhuvudtaget har Ibrahim svårt att hålla undan för erotiken på det där sättet som kan ge en känsla av att man befinner sig i författarens egna erotiska fantasier snarare än i hans romaner. Nästan ännu troligare är det förstås att Ibrahims ambition är att skapa en modern totalroman som är tillgänglig för fler än de som är intresserade av arabvärldens politiska historia.

Följaktligen rymmer Warda både spänning, erotik, politiskt maktspel och småputtrig socialproblematik. Det är OK, absolut. Men ibland undrar man hur man hamnade i en biljaktsscen á la Indiana Jones när man alldeles nyss fick två års politisk historia refererat på en middag för omanska intellektuella. Och allt i en prosa som är ganska kallt dokumentär. Resultatet är tyvärr ganska splittrat ("nu tar vi lite spänning, sen kör vi lite våldsam socialrealism och så lite naket"). Ibrahim har sina styrkor som ordmurare, han kan referera starka händelser på ett trovärdigt sätt som ger den dokumentära känsla som dokumentärfiktion av den här sorten kräver. Medan andra delar inte riktigt träffar mitt i prick, han verkar till exempel ha lite svårt att sätta sig in i hur en kvinna tänker och fungerar: Wardas förhållande till sin sexualitet känns platt på ett sätt som mer påminner om stilen i grabbiga actionböcker, trots Ibrahims ambition att vara feministiskt modern. Inte heller vågar han lämna sin dokumentära stil för att ge liv åt landskapet eller karaktärerna: ett ökenlandskap beskrivs som ett ökenlandskap och ett berg som ett berg och de många omanier berättarjaget träffar är en jämngrå massa där alla följer standardformuläret "hemlighetsfull omanier med gömd agenda 1A".

Fast en annan aspekt är romanens skådeplats. Det är njutbart att så intensivt och genomgående få spendera tid i en del av världen som är så aktuell som mellanöstern. För de flesta som enbart följt nyhetsflödet är Warda ett ganska effektivt förstoringsglas som trollar fram nyanser och jagar undan okunskap. Sonallah Ibrahim är inte så dum som reseledare och Warda öppnar en del fönster som vi hade glömt att de inte var låsta. Revolutionshjältinnan Warda och hennes starka och moderna integritet i en föråldrad kultur glöder dessutom starkt igenom boken, men med henne undantagen är Warda en ganska sval historia.