Många är så himla rädda för poesi. Varför är vi det, rädda att inte förstå, missuppfatta, tolka fel? Marie Lundström, litteraturkritiker på Sveriges Radio beskriver det som att det finns en liten kutryggig i alla människor, en som inte kan låta bli att vecka magen och fundera på frågorna som saknar intelligenta svar.

Vissa menar också att det finns en litteraturpolitikens höger och vänsterskala, varför man nu just talar om höger och vänster vet jag inte. I alla fall så framställs högern nästan alltid som de onda – de så kallade språkmaterialisterna. Det är de poeterna som lyrikovana människor är som mest rädda för, ja till och med andra poeter verkar vara rädda för dem. De är en enda hög staplade på varandra i en form som bildar: de andra. Jörgen Gassilewski är en sådan, en ond. Han är en författare som inte vill kommunicera med sina läsare. Han är en sådan som använder språket som klossar, som materia, som material.

Och Kakbak är en slags lek med ord. Gassilewski bygger sandkakor av språket som hela tiden går sönder. Eller diktjaget bakar kakor, eller diktjagen, eller diktjagets mamma, eller duet eller duen eller vilka eller vem det nu är. Det kanske är du, just du som väntar på att smöret ska smälta så du också kan baka kakor.

Kom med,
det är smöriga kakor
och håriga kanter, kladdiga glasdiskar

Och nu säger jag det, Kakbak är ingen diktbok att tolka! Det är mer ett språk att vara med, dikt att delta i. Gassilewski samplar och remixar sin poesi. Tiden och narratologin tänjs och sträcks och hackas upp. Man vet inte riktigt var man befinner sig. Jag tänker mig dikterna som minnesfragment, så som de mer verklighetstroget utspelar sig. Det pågår hela tiden. I hjärnan glider minnena fram och tillbaka i tid och rum. Och man behöver inte tolka en doft av sockerkaka, den känner man. Och man behöver inte tolka ljudet av klick.

Det säger klick, din andning.

Och man behöver inte alls veta allt. Poesi kan vara att bara vara. Varför skulle det vara så läskigt? Jag vet inte vad de här dikterna handlar om, men jag känner heller inte att någon vill påtvinga mig ett budskap, en specifik bild eller en berättelse. Jag känner av olika sinnestämningar och olika väder, olika lukter och hur teveapparaten flimrar till precis innan den stängs av. Om jag vill lära mig någonting av Kakbak måste jag kanske anstränga mig lite, leta i mitt eget minne eller använda min fantasi för att göra något förståeligt för just mig. Förmodligen skulle en del säga att Kakbak består av elitistisk, uteslutande lyrik. Tvärtom skulle man kunna beskriva den som dikter för alla. Den utesluter ingen, för det här är inte dikter som kommer med budskap eller berättelser. Det är bara att flyta med, eller att stanna upp. Stanna var du vill! Som läsare behöver du inte försöka förstå vad författaren, eller diktjaget egentligen menar. Här finns inga svåra metaforer. Gertrude Stein skulle känna sig nöjd. Och är det inte, om vi måste dela in litteraturen i vänster och högerfalanger – en väldigt vänsterpolitisk tanke, det att dikten är till för alla?

Alltså en bok att flyta runt i och känna. Ska det verkligen vara så svårt?