Recension

: Mettes värld
Mettes värld Kirsten Hammann
2006
Kabusa Böcker
8/10

Den lilla världen och den stora

Utgiven 2006
ISBN 9189680448
Sidor 330
Orginaltitel Fra smørhullet
Översättare Kerstin Aronsson
Först utgiven 2004

Om författaren

Kirsten Hammann (född 1965) debuterade 1992 med diktsamlingen Mellem tænderne. Året därpå kom genombrottet med romanen Vera Winkelvir, som också utkommit på svenska. Därefter kom Bannister (1997), Bruger de ord i kaffen? (2001), Mettes värld (2004) och Se på mig (2011). Mettes värld var bland annat nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Sök efter boken

Det här är Søren och Mette. Søren bor i ett hus, och Mette bor i ett hus. Søren och Mette bor i ett hus. Nej, de bor i en lä•gen•het. Vid en väg. Nej, på en gata. A•ma•li•e•gade.

Så börjar Mettes värld, allt är minsann lyckligt och harmoniskt, men det beskrivs på ett distanserat och korthugget sätt, som ger associationer till de gamla läseböckernas knappa rader. (Mor ror. Far är rar.) Du hinner inte läsa många sidor innan det hurtigt humoristiska tonläget skiftar. För någon har målat Søren och Mettes fönsterrutor svarta. Vem gör så? Händelsen blir en konkret bild för den oro som smyger sig in i förhållandet och långsamt förtär det.

Efter en kort inblick i de nygiftas gemensamma liv år 1995, förflyttas vi till år 2001 och nu skiftar texten karaktär till en mer dagboksliknande form. Mette lever ensam. Efter skilsmässan får hon ca 15000 kronor i månaden, så hon har pengar så att hon klarar sig utan att jobba. Hon har alltså inget socialt sammanhang inbyggt i sin vardag, det gör ensamheten mer påtaglig.

Texten ger ett ocensurerat intryck, Mette avslöjar hur hon tänker, även när det gäller sådant som man vanligtvis inte brukar vilja avslöja om sig själv eller låtsas om, som det att hon tycker sig genomskåda reklamen men ändå påverkas av den, att hon är upprörd över orättvisorna i världen, men ändå inte gör speciellt mycket för att försöka förändra något och att hon har en massa drömmar som hon inte alls förverkligar.

Det är många lekfulla berättartekniska grepp i boken. Dagboken är inte skriven i jag-form, Mette omnämns hela tiden med sitt namn, som om någon annan berättade hennes historia. Dessutom återkommer formuleringar om hur början skulle kunna vara, som om boken ännu inte fanns, utan ännu så länge var ett tankeexperiment.

Man skulle kunna börja den gången, för många år sen, när Mette hörde att det fanns en bok som hette Mannen utan egenskaper. Det var en fantastisk titel på en bok, och hon ville genast läsa den. Trots titelns påstående var det uppenbart för henne att såväl mannen som hans liv måste vara spännande att läsa om.
Hon fick tag på Robert Musils bok, första bandet, läste lite i den, men det var inte riktigt något att ha, så hon lämnade tillbaka den på biblioteket och var egentligen nöjd med bara titeln. Hon var vid denna tidpunkt inte klar över hur oduglig hon själv var. Det var typiskt för henne att det räckte med en titel eller ett snyggt omslag, en spännande början, och sen ge efter för latheten och lägga ifrån sig boken.

Vi följer Mettes tankar under två års tid. Hon berättar om saker hon sett på TV, läst i tidningen, om människor hon träffat, mat hon ätit (mycket godis!) stort och smått huller om buller. Och det är just de små detaljerna som fångar mitt intresse, att de där tankarna som oftast viftas bort utvecklas här, att Mette visar upp sin ambivalens i många frågor, att hon frågar sig saker som huruvida hon verkligen är en tolerant person?

Om romanen till att börja med kan ge ett statiskt intryck, så är det bara vid första anblicken, det händer kanske inte så mycket på det yttre planet, det är inte frågan om någon dramatisk intrig till exempel, men här finns en rörlighet i tanken och i språket. Den fångar verkligen något tidstypiskt, det är svårt att helt sätta fingret på vad det är, det är något med glappet mellan hur man skulle vilja leva och hur man faktiskt lever.

Textutdrag (Visa/göm)

Andrea Berge

Publicerad: 2006-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-01 13:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2233

3 kommentarer

Å, det verkar intressant! Och jag får lite Erland Loe-vibbar av recensionen, men det kanske är fel?

Emma Oregistrerad 2006-10-22 10:21
 

Rolig association tycker jag, även om jag inte tänkte i de banorna själv under läsningen. Jag tycker att Kirsten Hammanns och Erlend Loes författarskap är mycket olikartade, men visst går det att hitta beröringspunkter. De har båda t.ex. undersökt passivitet eller en slags handlingsförlamning (Jag tänker då speciellt på Erlend Loes "Naiv Super") och det finns mycket humor i böckerna, men ofta med en sorgsen eller allvarlig underton. Om du läser boken, återkom gärna hit till dagensbok.com med dina reflexioner!

Andrea Berge Medlem 2006-10-22 11:38
 

Glöm inte Vera Winkelvir

Silva Oregistrerad 2006-10-22 22:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?