I arton dagar låter konstkritikern James Lord den excentriske konstnären Alberto Giacometti föra över hans mänskliga anletsdrag till en blank duk. En blank duk, vilken under resans lopp kommer att få sin beskärda del av både konstnärligt missnöje och en hand som hellre förgör det den skapat än fortsätter det den redan påbörjat. Under dessa dagar förevigas inte bara Lord av den schweiziske målaren och skulptören utan lyckas också lära känna mannen med penseln i handen på ett närmare plan än han vågat förvänta sig. Han inser så småningom att Giacometti inte målar för att uppnå perfektion utan för att fånga en okuvlig känsla, lika omöjlig att skaka av sig som att försöka benämna med ett för situationen passande ord. För var dag som passerar växer James Lords porträtt fram ur en unik konstnärs förmåga till stordåd. Men var kväll, när solen sänker sig och skimrande dag blir till dunkel afton, finner sig författaren djupt försjunken i gnagande tankar dedikerade denna målning, som vid slutet av varje sittning inte verkar bli mycket mer än ett oavslutat porträtt.

Giacometti målar porträtt är i korta ordalag en mindre mängd faktaspäckade sidor gömda mellan två av en målnings utveckling, en konstnärs säregenhet och en författares beundran för sitt objekt präglade väggar. Lord skildrar i korta och koncisa, nästintill vardagsklingande, meningar det hårda arbete som ligger till grund för de verk, vilka vi vanliga dödliga endast får chansen att beskåda då de befinner sig bakom avskräckande plexiglas eller skarpt uppdragna linjer.

Alberto Giacometti är en färgstark konstnär med en stor dos förkärlek för det oväntade och överraskande innanför västen. På hans palett trängs det tvetydiga med det uppenbara, det fängslande med det öppet absurda. Vår huvudperson blir med god hjälp av både James Lord och sitt neurotiska särdrag den ofrånkomliga sinnebilden av en konstnär, vars rynkade panna, ivriga blick och kärleksfulla hantering av penseln omedelbart etsar sig fast i läsarens medvetande. För trots att porträttets utveckling, den vi får privilegiet att följa inte endast via det skrivna ordet utan också genom bilder från början till slut, är författarens primära grund att stå på så är denna historia lika mycket en hyllning till Giacomettis skaparkraft som något annat. Kalla det dunkel skaparglädje uppblandad med en inte helt oansenlig klick nattsvart oljefärg. Kalla det gråskalig oro inför morgondagens nystart. I många konstnärskretsar verkar dessa omdömen vara att föredra. Så förmodligen även i den som Alberto Giacometti tillhör.

Dessa nära 130 sidor lämnar mig inte oberörd men inger mig dessvärre inte heller en känsla av att utifrån ha bevittnat något storslaget. Författaren lyckas dock övertyga mig om att objekten för hans ömma låga, i detta fall konstnären och hans sakta men säkert framväxande målning, är väl värda att lägga om inte alltför många dagar så åtminstone ett par väl avvägda timmar på. Många är säkert de som skulle hävda att denna bok är en liten blankpolerad pärla i jämförelse med många av de andra alster som skrivits på området konstvetenskap. Själv anser jag Giacometti målar porträtt vara underhållande läsning en regnig sensommardag då dropparna ömsom snattrar mot det nakna verandataket, ömsom gömmer sig bakom de snabbt framrusande molnsköldarna. Vissa djärva i sin framfart. Andra vettskrämda inför tanken på nedslag i det okända. Alberto Giacometti tillhör utan tvekan de djärva och fritt fallande. Boken baserad på det ständigt vacklande skapandet av James Lords porträtt gör det tyvärr inte.