Tack Norstedts för att ni ger ut sådan här litteratur. Verkligen. Juli Zeh är en oerhört lovande författare och det är skönt att hon ges ut i Sverige. Men varför har ni ett omslag som gör att den ser ut som en Jackie Collins-roman, med fasta kvinnolår i nylonstrumpor? Är det bara för att författaren är en kvinna, eller är det någon sorts trojansk häst-pryl?

Nåja. Färdiggnällt.

Postmodernismens arv är en hög med citatspillror som glider över varandra.

Där kan vi väl börja. Leklust är en väldigt citatvänlig bok, vilket inte är så förvånande; tjocka tyska filosofiska romaner brukar vara det. För en sådan är det, omslaget och spelarna till trots. Vi dimper ner på en betongväggad och -häckad gymnasieskola i Bonn, staden som inte längre har något syfte i ett återförenat Tyskland, och möter Ada: 15, intelligent, beläst, asocial, amoralisk, hennes far lika död som alla ideologier i en värld där man gått från ur-leran till url-eran och inte längre vet vem eller var man är.

Nietzsche är död. Hans efterföljare är döda. Efterföljarnas ställföreträdare är döda. Ställföreträdarnas återupptäckare är döda.

Vad återstår när man är 15 och tror sig ha genomskådat allt? När man ser frihetens hemvist starta krig och i den eviga cynismens namn inte ens gitter bli förvånad? När inte ens våld och sex verkar ett dugg spännande? När den lagoma tyska jämngråa förbundsrepublikdemokratin är något som

unga människor skulle vänjas vid på samma sätt som djur vänjs vid villkoren i ett litet, bekvämt naturreservat.

Ada förälskar sig i den tre år äldre överliggaren Alev – Lord Henry till hennes Dorian – och tillsammans bestämmer de sig för att förföra och utpressa en annan hemlös själ: deras polskfödde tysklärare (bara en sån sak, liksom). De verkar inte själva helt på det klara med om de gör det för att förstöra eller rädda honom eller sig själva.

Ada och hennes vänner och antagonister (vilka som nu är vad) är inte helt realistiska skapelser, men det är nog inte tanken heller. Leklust är en samhällsobduktion utklädd till spänningsroman. Visst, hela den där grejen med desillusionerade unga människor som gör filosofiskt uppror mot samhället finns det ett par för varje generation – brottåstraff clockworkorange deutestängda denhemligahistorien fightclub, yada yada yada. Men Zeh åstadkommer, även om hon då och då förhåller sig lite väl okritiskt till sina huvudpersoner, ett i sina bästa stunder fantastiskt romanbygge. Hon försöker, och lyckas oftast, dissekera hela samhället och dess moral och regler med en knivskarp prosa som knyter ihop allt så vattentätt att det blir väldigt svårt att hitta ut igen.

En återkommande hållpunkt genom hela romanen är Robert Musils Mannen utan egenskaper. Det är nog ingen slump. Musils bok skrevs mellan första och andra världskriget, en satir över ett samhälle på väg att begå kollektivt självfolkmord och fullständigt omedvetet om det. Jo, just så ja. Barnen är vår framtid, heter det i en gammal klyscha. Ska man tro Ada och Alev håller barnen inte med om det. Men trots allt är det ändå inte en hopplös roman. När ideologierna dör måste folk börja tänka själva, om alla gamla sanningar är döda kan vi göra nya. Någonstans är det, trots all nihinihilism, ett litet ljus som lyser. Leken är på blodigt allvar – det är ju allt vi har.