Den dagen Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter lagd i famnen börjar hans hjärta att klappa som aldrig förr. Den fattige dagsverkaren döper flickan efter solen och som en planet kretsar hans tillvaro endast kring henne. När dottern så är arton år hotas familjen av vräkning om de inte ordnar fram två hundra riksdaler för stugan. Klara Gulla ger sig av till stan för att tjäna ihop pengarna. De infinner sig också på utsatt datum – men flickan kommer inte hem.

När sanningen om dotterns olycka i staden sipprar fram i bygden blir det för mycket för Jan. Han försvinner in i en fantasivärld där han som kejsare väntar sin hemvändande kejsarinna. Med hög hatt, käpp och guldstjärnor i papper struttar han runt i bygden till allmän förtjusning.

Selma Lagerlöfs kejsare är ett av litteraturhistoriens mest ömsinta porträtt av dårskap, långt ifrån vår tids irrationellt blodtörstiga mediapsykopater. Som hustrun Kattrina, en kärleksfullt skildrad torparhustrun av det strävsamma och rättrådiga slag som förebådar kvinnoskildare som Moa Martinson, uttrycker det: ”Vår Herre har satt en skärm för ögona på´n, så han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.”

Kärleken till flickan fungerar för Jan inte bara som en känslomässig skyddsvall men som moraliskt rättsnöre. När han i sin nya storvulna roll förhäver sig visar Kejsarinnan honom till rätta. Och som hans självutnämnda storhet utmanar bygdens strikta sociala hierarkier kan han, på ett nästan magiskt sätt, ställa sig på rättens och de svagas sida emot alla ogina översittare.

Kejsarn av Portugallien hör till Selma Lagerlöfs mest avskalade verk. Romanen fokuserar stilrent på relationen mellan far och dotter. Under hela uppväxten plockas viktiga anekdoter fram nästan formelartat och de flesta kapitel börjar mer eller mindre identiskt med ”När den lilla flickan var…” Så blandas Jans upplevelser och funderingar med reaktionerna ute i bygden. Skvaller och människors kollektiva godtycke är som vanligt sällan nådigt, men i slutänden erbjuds, som så ofta i Lagerlöfs sagoinspirerat förhöjda universum, någon form av poetisk rättvisa. Förlåtelse finns att få för den som är beredd att acceptera kärleken också i dess mer löjeväckande former.