En liten nalle och en stor nalle sitter i soffan och läser.

Nu är boken slut.
Det är dags att sova.
Så tycker stora.

Nej, det är fel!
Boken börjar bara om igen.
Så tycker lilla.

Och i den stilen fortsätter det. Det är hög igenkänningsfaktor med kolliderande behov i vardagen. För tänk om man är sugen på något helt annat än det som erbjuds till frukost. Eller om man inte orkar ha bråttom. Vad gör man då?

Ibland går det att förhandla fram en kompromiss, men om det inte går? Lilla protesterar genom att provocera och vad händer? Stora tappar självbehärskningen och gormar och ryter! Lilla blir ledsen och läget verkar låst. Först när stora kommer på att hon ska ta ett bad och lilla vill vara med vet vi som läsare att de är vänner igen och att konflikten är glömd. Jag har inte läst boken tillsammans med något barn ännu, jag är nyfiken på hur de upplever bråket? Stora reagerar ju inte alls som man förväntar sig att en vuxen ska göra, men kanske är det ändå ofta just precis så här det kan bli?

Illustrationerna är mycket uttrycksfulla. Lilla är en vaken liten filur, medan stora ser ut som en ganska utarbetad småbarnsförälder. Trots att bilderna innehåller få bildelement, blir de inte platta. Alla möbler har sin karaktär: den gamla soffan ser riktigt skön ut att sjunka ner i, nattlampan lyser med ett behagligt sken, stolarna i köket har trådsmala designerben, badkaret har tassar… Att med få linjer lyckas få fram det väsentliga i varje bild är en konst!

Jag hittar bara en liten logikmiss, det är att det ser ut som att kaffekoppen är på väg att välta på en bild och sedan står stadigt på nästa. Men vad gör det när det finns så många andra roliga detaljer att notera, som att lilla och stora sitter och läser boken om sig själva.