Willy är en liten tanig apa som är så klen att han fått öknamnet Willy Vekling. Dessutom ber han om ursäkt hela tiden, även när det inte finns anledning till det. Som när värstingarna slår honom, då ursäktar HAN sig. Det är helt upp och nervända världen, med andra ord. Det här är en övertydlig saga och ändå greppar jag inte vad den vill ha sagt egentligen?

När Willy hittar en annons med inledningen:

Förbli inte en vekling
Jag var en tanig vekling
en sorglig bleknos. NU
kan jag behärska människor…
sprätta sand på dem….
tala mycket HÖGT……
lyfta tunga saker……..
skapa RESPEKT.

beställer han genast ett paket. I boken som dyker upp får han rådet att träna på många olika sätt: joggning, aerobics, boxning och sist men inte minst tyngdlyftning.

Till slut står han framför spegeln med svällande muskler och ler ett anspänt leende. Nu lyckas han skrämma iväg värstingarna som gett sig på Lilly och kan njuta av hennes beundran. Slutet gott, allting gott? Nej, den nya uppblåsta Willy går rakt in i en lyktstolpe. På sista sidan står han hopsjunken vid lyktstolpen och du kan förmodligen gissa vad han säger?

Kanske vill den här boken säga något om att det inte är lätt att göra om sig, bli en annan än den man faktiskt är. Jag undrar om det här egentligen är ett tema på det sättet för barn i bilderboksåldern?

Bilderna är fulla av detaljer. Som illustratör har han lagt ner mycket omsorg på att en tegelsten ser ut som en tegelsten, att ingen planka är den andra lik i trägolvet och att varenda litet hårstrå på apornas kroppar syns. Samtidigt blir det en ganska stel och hotfull bild av världen som målas upp, där Stor och Stark är den som har makten. Det som är mest levande i boken är minerna, de är verkligen utmejslade och förmedlar starka känslor: nedstämdhet, rädsla, hotfullhet, undran, fundersamhet, tvivel, genans, belåtenhet…

Är detta ett ironiskt projekt? frågar jag mig. I den bemärkelsen att inget är vad det först ser ut att vara? Willy ser varken glad eller lycklig ut när han står uppsvälld framför spegeln, även om bildtexten säger att han tyckte om det han såg. Scenen mellan Willy och Lilly känns också så överdrivet kliché, att jag inte kan tänka mig annat än att författaren leker med överdrifter.