Som att ha läst en stafettskriven parodi på psykologiska deckare. Så känns det efter att ha läst 477 sidor av den författare som bland annat The Times, New York Times och Sunday Telegraph höjt till skyarna som en av världens främsta författare av psykologiska thrillers. ”På gränsen till det outhärdligt spännande” skriver de om den styggelse till roman som Jeffrey Deaver skrivit och gett titeln Det tolfte kortet.

Det hela börjar på ett bibliotek där unga mörkhyade Geneva Settle blir utsatt för ett brutalt mordförsök när hon sitter framför en mikroficheläsare och forskar om vad som hände en av hennes förfäder, en frigiven slav vid namn Charles Singleton som stått anklagad för stöld för över hundra år sedan. Förslagen och gatusmart som hon är nästan 13 år gammal hör hon nämligen det distinkta ljudet av en pistol som bryts isär och sätts ihop igen och lyckas medelst en kombination av böcker och en skyltdocka från en utställning i biblioteket skapa en attrapp som lurar mördaren och ger henne tillfälle att fly.

Det börjar alltså med nästan ett brutalt mordförsök. Och redan där känner jag mig på något sätt lurad på en ordentlig thriller. Så tafatt som denne Thompson Boyd har jag sällan sett någon huvudantagonist i någon påstått psykologisk thriller. Gång på gång berättar Deaver om hur duktig denne skönvisslande (ett avslöjande drag visar det sig!) Boyd är på att döda människor – men det stannar vid bedyranden. Varken hackat eller malet.

Möjligen finner någon enstaka läsare något upplyftande i det faktum att Deavers utveckling som thrillerförfattare gjort honom så omtänksam om de karaktärer han skapat att de bara tillåts att nästan bli offer för den hemska mördaren. Samtidigt är det svårt att blunda för de dramaturgiska förluster som romanen får lida för denna blödighet. Bomber briserar, giftgas sprutas in i bilar, hus rasar samman – men alla klarar sig. Närmast parodiskt på sina ställen.

Lika embarmligt långsökt är romanen rent formmässigt där den velar mellan pusseldeckarens intresse för detaljer (ett märkligt fenomen är de helt oanvändbara katalogerna av fakta kring brottsutredningen som återkommer genom romanen) och den mer hårdkokta deckarens fokusering vid själva polisarbetet och de psykologiska slitningar det leder till. Faktum är att det är hugget som stucket om man väljer att betrakta Det tolfte kortet som en deckare ur den hårdkokta traditionen eller ur den mer pusselorienterande skolan. Det är riktigt illa oavsett. Särskilt missvisande känns det psykologiska epitetet när boken i sina handlingsmässiga krumbukter helt missar att skapa annat än lövtunna personteckningar baserade på stelnade schabloner om hur man gestaltar livet i ghettot och det hårda livet inom poliskåren…

Hittills har det utkommit sex berättelser om Lincoln Rhyme och hans kompanjon Amelia Sachs. I samlarens spår, som senare skulle bli film med Denzel Washington och Angelina Jolie i huvudrollerna, innebar hans stora genombrott som thrillerförfattare. Nu ryktas det om att ännu en Lincoln Rhyme-deckare är på väg. Mildare än någonsin är min prognos om jag utgår från hans senaste verk. Och tråkigare.

Det finns så många författare som gör detta bättre. Bland dem många svenska. Läs deras böcker istället.