Andersson är inte bara poet, han är jazzmusiker också. Hans dikter har det gemensamt med den musikgenren, att man aldrig riktigt vet vad som ska komma näst. Det går också, eller är snarare oundvikligt att läsa om, spela upp samma rad en gång till – bara en gång till. Det är lätt att låta sig föras in i den här sortens poesi, som till en början kan tyckas mycket enkel. Man dras ändå motståndslöst tillbaka. En dikt kan ta upp en hel förmiddag. En gång kom jag på mig själv med att ha läst samma fem ord från det att jag satte på kaffebryggaren, till det att den började föra oväsen. Det tar nog minst fem minuter att brygga två koppar kaffe. Och det var bara i första genomläsningen.

Om "Tidens framfart" vore ett djur skulle det vara en nordisk ruffig grizzlybjörn, en som man vill krama. Delvis hänger det här ihop med att dikterna är lite långsamma, lufsande men med björnens självklara pondus. Tidigare i sin ungdom var björnen argare och full av politisk kritik. Den finns till viss del kvar, till exempel oroas diktjaget, som nästan alltid är ett mycket framträdande jag, över den finländska staden Esbos tilltagande amerikanisering.

Det är så tyst att man kan höra en skyskrapa
kraschlanda
Vi håller kurs på USA
Hur vi än blir rikare blir vi fattigare

Kanske förresten, liknar björnens päls ganska mycket Kristina Lugns hår. Det är mer än ofta svart ironi intrasslad i den här björnens texter. Man kan inte låta bli att fnissa för att inte börja gråta. Tidigare har jag sett Andersson skriva om musik men aldrig brumma som musik. Budskapet brukar gå före rytmen. Men i "Tidens framfart" finns en mantralik inledningsdikt som också kommer igen i slutet.

Drömmarna tar upp stor plats och Freud får såklart vara med på ett hörn. Ett verklighetsskevt avsnitt är också något så spännande som de kubistiska dikterna.

Det går inte att komma undan att Andersson är en pessimist, om än en ganska rolig sådan. Om jag också ska se saker ifrån den negativa sidan så är "Tidens framfart" inte hans bästa bok. Det är roligt att han varierar sig och försöker hitta nya former till sina dikter, men den här gången blir budskapet och bilderna ibland lidande. Dessutom gillar jag inte när kvinnor framställs bara genom sina bröstvårtor eller som en honungsburk för åtrå. Jag kan inte tycka det är vackert. Jag kan inte tycka det är roligt.

För att avsluta där vi började, med en musiker och en poet så finns det en vid namn Mattias Alkberg. Intertextualitet eller inte, en del av Alkbergs dikter, alltid de bättre – är misstänkt lika Anderssons.