Kattitimuwa!" sa en gång luvierna, och eventuellt hettiterna, när de ville säga "Må kraften vara med dig" , eller som det heter på engelska: "May the force be with you". Nu hade de ju inte sett Stjärnornas krig-filmerna för sådär en 4 000 år sedan, men det är ett exempel på att gamla, utdöda språk kan vara roliga att läsa för oss även idag.

Den som är intresserad av språk och historia eller antika kulturer kommer att tycka extra mycket om denna bok, men den är såpass välskriven, underhållande och rentav rolig att den fungerar jättebra som en introduktion till dessa gamla språk och deras kulturer. Har man dessutom spelat spelet Civilization, så är det nästan ett måste att springa och skaffa denna bok, där man får reda på hur man faktiskt skrev i Ur, Hatusa, Umma och många andra städer som skapas i det spelet!

"Döda" språk, ja, det är en sanning med viss modifikation. I den här boken samsas det Ola Wikander kallar världens dödaste språk, sumeriskan (språket där man kallade sig själv "svartskalle"), med språk som faktiskt talas i viss mån än i dag. Hebreiska är onekligen officiellt språk i Israel, men Wikander påpekar att hans kapitel i första hand behandlar bibelhebreiskan, som inte är detsamma som folk talar på stranden i Tel Aviv, och sanskrit påstås, enligt statistiska undersökningar i Indien, ha ett antal tio tusen talare. Vissa av språken är så att säga mer utdöda än andra, akkadiskan och hettitiskan har försvunnit, medan anglosaxiskan har en ättling i dagens engelska, även om vi, som Wikander konstaterar, inte skulle ha förstått kung Ælfred särskilt väl. Kung Ælfred skulle nog ha tyckt att det var synd, eftersom han var en föregångare i fråga om att skippa det högtravande latinet och istället skriva böcker och poesi på det språk som folk faktiskt pratade, så att alla skulle förstå varandra.

Författaren lyckas med konststycket att skriva för de redan initierade, men samtidigt hålla en pedagogisk ton för dem som inte känner till något om de 11 språk som beskrivs i varsitt kapitel. Kanske är det hans ålder (han är född 1981) som gör det, men förhoppningsvis kommer Ola Wikander att finnas kvar bland dem som kan beskriva seriös vetenskap på ett pedagogiskt sätt även om 20, 30 och rentav 50 år. Han blandar liknelser från antiken med liknelser från dagens media, så att även relativt unga läsare ska kunna hitta något att anknyta till. Att ett av de kända verken på sanskrit handlar om en kille som förlorar allt han har på spel, att ordet för människa på fornpersiska egentligen bara betyder "en dödlig", eller att ett citat på koptiska används i en amerikansk film för att visa hur snikna de är i Vatikanen, är bara några av alla de detaljer man får reda på.

För en läsare som undertecknad, som har betat av universitetspoäng i två av bokens språk och har studerat texter på fyra till av dem, så är detta en riktig pärla till bok. Dels som intensivläsning, men även som uppslagsverk för framtida bruk. För religionsintresserade, vare sig man studerar ämnet på universitetsnivå eller privat, så är detta också en intressant bok som ger en kort inblick i såväl hebreiskans som sanskritens och fornpersiskans betydelse i sina respektive religioner (judendomen, hinduismen och zoroastrismen). På detta vis är det en bok som kan få en hel del läsare, vare sig alla läser boken från pärm till pärm eller bara väljer valda delar. Förhoppningen från författarens sida är säkerligen att den som bara är intresserad av ett eller två av språken från början, ska läsa om de andra också, och kanske hitta ett nytt intresse. Förlaget, Wahlström & Widstrand, ska ha all heder av att våga ge ut Wikanders böcker, det är inte alla förlag som skulle våga sig på sådana här ämnen.

Varje kapitel avslutas med ett utdrag på språket, transkriberat till våra latinska bokstäver. Självklart har även Wikander översatt utdragen, och i samtliga fall blir man som läsare riktigt engagerad i vad där står, eftersom författarens entusiasm skiner så starkt igenom boksidorna. Det märks att författaren är lycklig över att kunna förmedla kunskap om sin största passion (för gamla språk är verkligen en passion hos Wikander), och kan han förmedla den så att en eller ett par läsare hittar något nytt som de finner intressant, kan han få någon enda person att föra arvet av dessa uråldriga texter vidare, så har han lyckats.

Om man tycker att det är många konstiga och svåra termer som används, så är det bara att slå upp ordförklaringen i bak. De sidorna hoppas jag att mången språklärare kopierar (med källhänvisning, naturligtvis), för enklare, men ändå exakta, förklaringar av många språktermer har jag sällan sett.

De sista sidorna i boken har ett urval av böcker för vidare läsning. De flesta tipsen är böcker på svenska och engelska, men även böcker på tyska har fått slinka med.

Är det inget fel på den här boken, då? Tja, det skulle väl vara att man kan beskylla den för att vara väldigt "nördig". Om man inte har samma fascination som Wikander, så kanske man tycker att entusiasmen går till överdrift. Det är en svår balansgång mellan populärvetenskapligt och akademiskt svårgenomträngligt. I vissa fall skulle man kanske ha velat få fler sidor och mer genomgripande förklaringar, men å andra sidan skulle då boken ha blivit mycket tjockare, och Wikander skulle nog inte ha en chans att, som nu, få läsare som kan drabbas av den passion som han själv, trots sin låga ålder, har närt så länge.

Den lilla negativa kritiken till trots, så är det här en riktigt bra översikt över många av historiens viktiga språk som författaren ska vara stolt över. Det är roligt och intressant att få vara en stund i döda språks sällskap, och jag väntar med spänning på vad Wikander ska skriva om härnäst.