Härom kvällen zappade jag förbi ännu en trailer för ännu en Hitler-dokumentär (vem kan räkna dem?) Det talades om något i stil med ”mannen som förändrade 1900-talet”. Och man måste fråga sig: gjorde han det? Var det en ren slump att den här typen dök upp och plötsligt förändrade historien med sin knasiga men slående idé att utrota en ”ras”?

Det är förstås inte lätt att säga vilken roll just Hitler spelade i just det här historiska skeendet. Frågan vilket utrymme individen har att påverka stora strukturer och händelseförlopp är förmodligen mänsklighetens mest eviga fråga – för att inte tala om historievetenskapens. Men uppslaget att ta död på vissa etniska och sociala grupper, med judarna i spetsen, var knappast en slump i ett Europa som arbetat på sina fördomar i många hundra år.

I Folkmordens historia ansluter sig Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson mer till Zygmunt Baumans syn på folkmord som konsekvens, snarare än anomali, av det moderna samhället. Det som sker i Osmanska riket – alltså det första moderna folkmordet, det på armenierna – under första världskriget är på en gång något nytt, det moderna samhällets maskinerier, och en logisk följd av tidigare tankesätt och erfarenheter.

Då och då hör jag folk säga att sådant här vill de inte läsa för att det är för deprimerande. Jag har till och med hört historiker avstå från forskning av liknande skäl. Men jag har svårt att se något deprimerande i en bok som Folkmordens historia. Hemska saker har hänt. Det är svårt att göra något åt. Men om vi kan försöka förstå dem, faktiskt förstå dem och lära något av dem, det är ju, långt ifrån deprimerande, faktiskt det enda meningsfulla.

Och Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson är såna jäkla hjältar! De förenar den tunga, politiska historien – som vi ju annars dränks i populärvetenskaplig handlingsfixering av – med analyser av hur vi använder historieskrivningen i vårt identitetskapande, för att förstå var vi kommer ifrån och för att rättfärdiga vart vi är på väg.

Eftersom författarna diskuterar inte bara folkmordet som realitet utan också folkmordet som idé utgår de främst från tre fall. Lyckligtvis betyder det inte, som ju fallet ofta varit i andra sammanhang, att de ignorerar andra folkmord, som de under kolonialismen eller i senare tiders Afrika. Men huvuddiskussionerna handlar främst om folkmordet på armenierna (”arketypen”), om förintelsen (”paradigmet”) och sovjetisk terror (”det signifikanta andra”).

Det sovjetiska folkmordet blir annorlunda därför att vi, med FN:s definition av folkmord, tenderar att tänka på folkgrupper i termer av ”ras” eller etnicitet. I kommunistiska diktaturer har man ju inte minst sökt utrota klasser och politiska grupperingar. (Å andra sidan är ju inte heller förintelsen ett rent ”ras”-mord, utan riktade sig också mot bland andra politiska motståndare, homosexuella och handikappade.) Och FN-definitionen skapades inte förrän efter andra världskriget.

Det är också framför allt när det gäller definitioner av folkmord som Folkmordens historia fått kritik. Precis som i många andra brott diskuteras utförligt avsikter. Hur avsiktligt måste ett massmord vara för att räknas som folkmord? I Kongofristaten, den belgiske kung Leopold II:s privata superkoloni kring förra sekelskiftet, dog halva befolkningen, uppskattningsvis tio miljoner människor. Visserligen som en konsekvens av en hierarkiskt nedvärderande människosyn och naturligtvis av ofattbar girighet, men inte i uttalad avsikt att förinta något helt (eller halvt) folk.

I slutänden blir frågan – lika fullt tillämpbar på mer individuella brott närmare vår egen vardag – vilken roll avsikten bakom ett brott egentligen spelar när konsekvenserna för offren är de samma? Är det bättre eller sämre att ha ihjäl tio miljoner pers för att man vill det eller att råka göra det i förbifarten för att man är så förblindad av sina egna behov och oförmögen att ta in andra människor?