Recension

: Fru Marianne
Fru Marianne Victoria Benedictsson
2001
Lind & Co
8/10

Klassikervecka: Kolliderande drömmar

Utgiven 2001
ISBN 9189538188
Sidor 311
Först utgiven 1887

Om författaren

Victoria Benedictsson, 1850 – 1888, använde pseudonymen Ernst Ahlgren. Hon är känd för romanerna ”Pengar” och ”Fru Marianne”, men skrev även dikter och skådespel. Hennes författarbana blev kort, eftersom hon tog sitt liv. Böckerna lever vidare, bland annat spelade Svt in ”Fru Marianne” 2001 i Carin Mannheimers regi.

Sök efter boken

Nästan 120 år har förflutit sedan boken första gången nådde sina läsare och vad är det i den som gjort att den inte förpassats till glömskan?

Berättelsens yttre ramar framstår som gammaldags: Marianne får som 16-åring ta ställning till ett friarbrev från Börje, en kanske tio år äldre förmögen bonde som hon endast träffat hemma hos gemensamma bekanta och som hon inte kan påstå att hon känner. När föräldrarna försäkrat sig om att friarens ekonomi verkligen är god, är det upp till dottern att avgöra om hon vill acceptera förslaget om giftermål eller inte.

Eftersom hon vet så lite om Börje får hennes fantasi desto större spelrum och hon hämtar näring till sina romantiska dagdrömmar i de romaner hon slukar. Lika lite vet Börje om den han önskar dela sitt liv med. Vem tror han sig se i denna ungdomliga skönhet som fascinerar honom? Författaren ger oss inblick i bådas tankar och det skapar snabbt en spänning. Som läsare ser vi hur de projicerar sina drömbilder av vem de vill att den andra ska vara på varandra, hur de ger illusioner näring.

Det blir en nästan omedelbar förlovning och sedan dröjer det inte länge till bröllopet. Snart befinner sig Marianne med sin nya status som fru nästan helt isolerad på en gård som känns henne främmande långt ute på vischan. Hon är inte upplärd att befatta sig med husliga sysslor, hon vill inte ta på sig någon roll som husmor, hon sjunker djupare in i sina dagdrömmar och söker tröst i sina romaner. De är uppväxta under helt olika förhållanden: Börje i en enkel miljö men han har arbetat sig upp till en bättre ställning som vuxen, Marianne i en familj med fina vanor, men där familjeekonomin är urholkad och befinner sig på konkursens rand. Deras olika klassbakgrund innebär att de är vana att förhålla sig till helt olika koder och sociala regler i sällskapslivet. Missförstånd uppstår lätt.

Utan att avslöja för mycket av handlingen, vill jag bara nämna att situationen ställs på sin spets när en tredje person gör entré i dramat. Detta rör om ordentligt i tankar och känslor och lantlivet framstår nu som allt annat än stillastående.

För den, som allt framgent skall följa en, blottar man sig minst gärna, ty man känner att det måste komma ting som man vill dölja, eller förhållanden som gör en böjd att sopa bort sitt förflutna. Den, som man en gång givit sitt fulla förtroende, kan i sådana fall bli till en obarmhärtig censor, inte allenast över ens handlingar, utan över ens hemligaste motiv; man har givit honom medel att gräva ut ur ens hjärta, vad man ville dölja för sig själv. Nej. De som står i personligt förhållande – ett yttre, menar jag – de är endast att betrakta som mina motspelare. Känner jag lust att visa upp mina kort för någon, så – inte blir det för dem! Nej, man väljer en utanför stående. Och för sina förtroenden väljer man en främling. Man skiljes – och det sagda är som viskat i vinden. Man är fri som om det aldrig vore sagt, och när man vänder sig åt annat håll, är man lika outforskad som förut.

Vissa konflikter känns tidsbundna, som detta att som ung kvinna på 1800-talet flytta direkt från barndomshemmet till sin mans hem utan någon tid att vara ensam, odla egna intressen, studera eller bygga upp en självständighet. Efter att ha varit ekonomiskt beroende av sin far, blir hon nu ekonomiskt beroende av sin man. Vad ska hon bygga sin självkänsla på? Vad känner hon att hon har att erbjuda utöver sin ungdomliga skönhet?

Andra konflikter i deras relation känns minst lika aktuella idag. Den ständiga balansgången mellan närhet och avstånd – vad är de beredda att anförtro varandra och vad tiger de om? Finns det svek som är omöjliga att överbrygga eller finns alltid möjligheten att förlåta? Hur bygger man upp en långsiktig känsla av gemenskap sedan den första förälskelsen mattats av?

Visst blir boken en lovsång till tvåsamheten, men inte vilken tvåsamhet som helst utan en som bygger på djup ömsesidig respekt, dit det inte finns några genvägar och där det är en förutsättning att båda parter är beredda att investera.

Textutdrag (Visa/göm)

Andrea Berge

Publicerad: 2006-06-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-06 11:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2074

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?