Hur utnyttjar man bäst det skrivna ordets potential? Jo, genom att överraska läsaren. Genom att använda frånvaron av visuella medel för att manipulera med läsarens mentala bild av det hon läser. Kafka visste hur man gjorde. Läsaren förs in i en seriös och formell diskussion mellan ämbetsmän på ett kontor. Dialogen är träig, karaktärerna reserverade och allvarliga. Men plötsligt vänder protagonisten sin blick mot ett hörn av rummet, där två inkompetenta medhjälpare går lös på ett dokumentskåp som Helan och Halvan och fyller golvet med osorterade papper. Det hela avslutas med att de två börjar vika pappershattar. Läsarens bild är invaderad. Allvaret undergrävt.

Kazuo Ishiguro lärde sig av Kafka i romanen "Den otröstade". I en scen ställer sig huvudpersonen upp för att hålla tal på en stor bankett, endast för att upptäcka att hans morgonrock har glidit isär och blottat hans nakna kropp. Läsaren slås genast av att karaktären inte har getts tillfälle att byta kläder sedan han dragits med på den fina middagen. Tack vare att läsaren inte ser vad som händer, kan författaren utan att ljuga leka med denna uppfattning och överraska läsaren.

Tatiana Tolstaja kan också detta konstgrepp. I hennes roman "Därv" förs läsaren in i ett framtida Ryssland som efter en stor ospecificerad katastrof har återgått till medeltida förhållanden. Människorna har blivit ociviliserade och dumma och de förtrycks av en ledare som ingen har sett. Några människor lever som fortfarande kan erinra sig hur det var innan katastrofen, men deras beskrivningar av den intellektuella världen som gått förlorad uppfattas av de yngre som endast märkliga. Och gradvis förstår läsaren att allt inte är som det ska med denna värld. För det som berättaren tar för givet och beskriver som självklarheter är inte självklarheter för oss som läser. Kontraktet mellan sändare och mottagare bryts genom att läsarens förväntningar av vad som ska komma inte infrias. Läsaren överraskas. Se hur Tolstaja beskriver en vanlig katt:

Under ugnen smög Kisse, mjuk, med len päls, och hoppade upp i knät på Benedikt. Salig mor tyckte inte om Kisse: om han hängde efter henne körde hon alltid i väg honom. Hon sa att hon inte tålde att se hans nakna skära svans, eller nosen med snabeln. Och hon tyckte inte heller om att Kisses fingrar också var skära och som på ett spädbarn. I hennes ungdom hade tydligen de här husdjuren sett alldeles annorlunda ut.

Och på samma sätt förstår vi efter hand att en del saker som vi tar för givna har förändrat i denna framtida tillvaro som skildras. Detta är en av romanens verkliga tillgångar. En lång stund är den en väldigt underhållande och nyskapande berättelse. Upplägget må vara välbekant, till exempel verkar M Night Shyamalan ha sneglat åt det här hållet när han skrev manuset till sin film "The Village", för i skogarna kring romanens lilla stad bor därven, ett ohyggligt monster. Men Tolstaja skriver i en stil som känns väldigt unik, en hybrid mellan sagostilen och en imbecill, naivistisk stil som trovärdigt och framför allt mycket dråpligt framställer mentaliteten hos de postapokalyptiska människorna. Det finns beröringspunkter i ämnesvalet med andra moderna ryska verk, men stilen känns originell.

Hur kommer det sig då att jag inte tycker om den här romanen? Jo, för trots denna uppslagsrika och underfundiga stil tycks Tolstaja inte ha lärt sig ett dugg om hur man berättar en historia. Det enda draget som lyckas fånga läsaren och som faktiskt håller kvar den här läsaren i drygt hundra sidor, är det ovan beskrivna överraskningsmomentet som finns i skildringen av den skapade fantasivärlden. I övrigt trampar boken tungfotat fram och drivs inte av något nämnvärt händelseförlopp förrän i den senare tredjedelen, och då av en synnerligen bekant historia om hur den enväldige ledaren störtas och ersätts av en minst lika makthungrig despot. Det är ett berömvärt och gott försök som inte på långa vägar når sitt mål.

"Därv" är en rolig och rekommendabel bok, men också en bok som har så mycket oinfriad potential. Samtidskritiken hade kunnat vara betydligt vassare om bara författaren hade lagt sig vinn om att skapa en historia i botten av sin skildring som var lika överraskande som den angenäma och fyndiga formen. En sådan historia hade kunnat göra "Därv" ordentligt läsvärd och, icke desto mindre, välbehövligt angelägen i sitt hemland.