Recension

: Trollbunden
Trollbunden Jane Green
2004
Månpocket
5/10

Minst sagt lättsmält

Utgiven 2004
ISBN 9170012989
Orginaltitel Spellbound
Först utgiven 2003

Om författaren

Jane Green kommer från London men bor numera i Connecticut, USA. Hon började sin karriär som journalist, men är nu författare och en av ”chick lit”-genrens portalfigurer på heltid. Debuten ”Ärligt talat” kom ut första gången 1997. Fler titlar på svenska är ”Babyfeber” (2003), ”Trollbunden” (2004) och ”Den andra kvinnan” (2006).

Jane Green – Författarens hemsida.

Green på Penguin – Intervju med författaren på det engelska förlagets hemsida.

Sök efter boken

När jag reser vill jag gärna ha något lättsmält att läsa. Då går jag på de där färgglada bokomslagen. Ibland får man ångra sig, ibland funkar det alldeles utmärkt.

Jane Green har skrivit mer än en bok med färgglatt omslag, oftast i sfären kring kärlek, relationer och storstad. Kännetecknande har varit tämligen sympatiska, någorlunda trovärdiga karaktärsteckningar och lyckliga slut om man ska hårdra det hela.

Trollbunden går lite mer på ankunge-svan-temat följt av hemmafrudilemmat. Den oansenliga Alice gifter sig med den karismatiske Joe coh förvandlas till en fullfjädrad Prada-svan med tillhörande otrogen man. Fast det vet hon inte till att börja med. Joe jobbar sent och träffar nya kvinnor medan Alice väntar i deras designade hem. Intet ont anande.

Äktenskapet får ett uppsving när Joe sedermera doppar pennan i företagets bläck och blir förflyttad till New York. I samma veva bestämmer han sig för att bli en bättre och trognare man och det håller i alla fall i några veckor.

Alice å sin sida blir med lantställe och byter undan för undan ut designerskorna mot gummistövlar, upptäcker det lilla samhällets charm, skaffar hund och utvecklar en passion för trädgårdsarbete, enbart utmanad av Joes passion för otrohet.

Jag vet inte riktigt vad som blir sagt med den här boken. Att man blir lycklig om man får en täppa på landet? Att ränderna aldrig går ur? Att man inte kan lära gamla hundar att sitta? Att den som gapar över mycket ofta mister hela stycket? Att tjejen med trädgården vinner? Eller att kärleken finns där man minst anar det?

Som i den tidigare produktionen tecknar Green fortfarande trovärdiga och sympatiska personporträtt även om man den här gången skulle uppskatta en redig dos stake hos den bedragna frun. Men i övrigt så hänger det inte riktigt ihop och saknar både tempo och egentlig handling. Relationsdramer i all ära, det krävs lite dramatik för att det ska bli ett drama.

Lättsmält är det dock. Så något rätt hade man i alla fall.

Helena Ehnbom

Publicerad: 2006-05-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-20 10:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2017

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?