”Republikan” – ordet har onekligen en bismak av läskiga amerikaner. Men fundera på det. Är det inte lite konstigt att vi, som Vilhelm Moberg skrev 1955, har kvar denna anomali, denna institution som så fullkomligt strider mot alla moderna tankar om människors jämlikhet och frihet? Även om republikfrågan lyser med sin frånvaro – inte minst en dag höjd i rojalistisk yra som denna – är Mobergs pamflett aktuell på samma sätt som kärnkraftsdebatten – helt enkelt i kraft av att ingen rört ett finger sedan sist.

När Vilhelm Moberg gick i skolan fick barnen fortfarande itutat sig att överheten var sanktionerad av Gud. Han tillbringade sitt författarskap med att göra uppror mot den föreställningen, och mycket har hänt sedan dess. Men om Gud åtminstone i vår del av världen blivit en smula undanskuffad så tycks den världslige ställföreträdaren på jorden sitta tämligen säkert.

Här kan man invända att kungen ju inte längre har någon reell makt. Men titta med Moberg på otaliga historiska exempel sedan den konstitutionella monarkin infördes. Haijby-affären, borggårdskrisen och tysktransiteringen är bara de tydligaste exemplen. Och kom sen inte och säg att en nationell symbol inte besitter en viss makt.

Som alltid med Moberg finns en djupt mänsklig aspekt. Inte bara den sentimentala och servila verkan ett kungahus har på de mest intelligenta människor, men också det mycket omänskliga i att födas till ett yrke och inte slippa ifrån det till dess att man dör. Däremellan hårdbevakad in absurdum i varenda relation och rörelse, från vaggan till graven. Det skulle varken jag eller Moberg önska någon. Visst, alla människor föds in i olika villkor, men det är ingen anledning att göra dygd av saken.

Förutom det trots allt aktuella budskapet är Därför är jag republikan ett föredömligt exempel på god retorik. Moberg inte bara argumenterar vinnande för sin sak, han gör det på ett underbart humoristisk sätt. Bäst är han i sin historiska utredning av myterna kring kungligheten. ”Om vår tids kungar ägde sina föregångares lyckliga och ovärderliga förmåga att skaffa oss god årsväxt, att bota sjuka människor och förhindra missfosters födelse, så skulle jag naturligtvis vara monarkist”, konstaterar han torrt. ”Men när de nu, trots sitt gudomliga ursprung, helt har förlorat sina övernaturliga krafter, kan jag inte längre finna att det föreligger några vägande skäl för monarkins bibehållande.”

Trots dryga femtio år på nacken är det mesta i Därför är jag republikan tragikomiskt träffande. Bara i en grundläggande sak har Moberg fel: i sin tro på att denna kvarleva av gammal vidskepelse och överhetstro snart ska vara ett minne blott. Medias uppförande kring kungligheter tycks däremot inte ha ändrat sig alls sen 1955. Moberg skriver appropå kunglighetens ursprung i gamla fruktbarhetsriter ”Offentliga samlag tycks vara den äldsta av de kungliga representativa uppgifterna”. Men våra dagars löpsedlar tycks vi ha gått varvet runt.