Kalifornien – min historia kunde Joan Didion skriva först efter sin mammas död. Ämnet låg för nära, även om hon indirekt har behandlat det i sina tidigare romaner. Didion hör nämligen till den typ av författare och essäister som inte alltid måste förstå vad hon själv skriver eller vad det handlar om. Så fungerar som bekant det undersökande skrivandet – när det är som bäst. Vad som krävs är en egen stil och en hantverksmässig känsla för begreppet kvalitet.

Kalifornien – min historia är en problematisering av myten om Kalifornien och den livsstil som den krävt och fortfarande kräver av sina medborgare. Eller om man hellre vill, en idéhistorisk exposé öven den amerikanska drömmen, materialiserad från 1700-talet fram till idag. Den soliga delstatens många ansikten belyses. Och Didions skugga faller över allt som inte passar in i myten om delstaten där alla kommer lyckas om bara turen står dem bi. Rädsla, rotlöshet och dubbelmoral heter den uteblivna turens beska baksmälla. De många sinnessjukhusens tvångsintagningar och växande fängelser, minskade anslag till skolor, äganderättens egoistiska ansvarslöshet (inget är heligt, även kyrkogårdar går att sälja), den totala individualismens hänsynslöshet, förnekelsen av de otaliga federala satsningarna som landet har gjort i delstatens infrastruktur, småstadsidyllens konjunkturkänsliga och kosmetiska lycka som vapenindustrin helt och hållet har skapat, en losergeneration vars barn hamnar i ungdomsgäng som helst vill sitta i tevesofforna och skryta om sina våldtäkter på det egna samhället och en omedveten blindhet för att samhällsklasser överhuvudtaget existerar.

Men en gedigen journalistisk research blottlägger Didion allt detta på ett stitlistisk säkert sätt. Hennes ämne finns förvisso att ta del av i många andra böcker, på svenska kan Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara (2004) nämnas. Men en sak har Didion som få andra: det personliga tilltalet, uppriktigheten och förmågan att få sina läsare att både känna och uppleva det skrivna. Att bara tala till läsarnas förnuft räcker aldrig för Didion.

Tydligast blir det när de privata minnena kopplas på, som när flickan Didion fick lära sig att en äkta kalifornier alltid dödar alla skallerormar när de dyker upp (hon har ormfobi); eller när hon i åttonde klass höll ett tal under rubriken ”Vårt kaliforniska arv” och först nu upptäcker var hon lärt sig alla de klyschor som hon nu dissekerar; eller när hon som vuxen återkommer med sin adopterade dotter Quintana och plötsligt inser att dottern inte har några biologiska band med delstaten. Det är ett professionellt men samtidigt komplicerat förhållande med sin hembygd och barndom som Didion visar, inifrån, för det är ju samtidigt hennes arv som har närt hela hennes karriär. Hon själv är bokens hela sammanhang. (Vem kommer förresten skriva samma bok om Sverige och var kommer den utspela sig?)

Jag föddes i Sacramento och har i större delen av mitt liv bott i Kalifornien. Jag lärde mig simma i Sacramentofloden och i Americanfloden ovanför dammarna. Jag lärde mig köra bil på skyddsvallarna ovanför och nedanför Sactramentofloden. Trots det har Kalifornien på något sätt förblivit ogenomträngligt för mig, en tröttande gåta, liksom för många andra av oss som kommer därifrån.

När hennes man den 30 december 2003 plötsligt lämnade henne och dottern följde i hans spår 2005, den totala tragedin för Didion, resulterade det så småningom i hennes nästa och senaste bok The Year of Magical Thinking (på svenska i höst).