Recension

: Pol Pots leende
Pol Pots leende Peter Fröberg Idling
2006
Atlas
7/10

Och khmererna stod röda om sommaren

Utgiven 2006
ISBN 9173892041
Sidor 393

Om författaren

Peter Fröberg Idling är född 1972. Han är frilansskribent och har tidigare jobbat som bland annat biståndsarbetare.

Sök efter boken

På pappret såg det ju så rätt ut. En smått fascistisk marionettregering, vars folk dessutom bombas utan krigsförklaring av USA. Och så en bondearmé som marscherar ut ur djungeln, tar makten och säger sig införa ett samhälle där ingen ska ha mer än någon annan. Det var ju så självklart att Pol Pot och hans röda khmerer såg ut som hjältar, åtminstone för dem som redan i åratal marscherat mot USA:s krig i Vietnam och precis sett amerikanarna lomma hem med svansen mellan benen.

I stället visade sig Pol Pots regim som styrde Kambodja mellan 1975 och 1979 vara en av de hårdaste under 1900-talet. Exakt hur många som strök med vet ingen säkert än idag, det är liksom svårt när krig rasade i decennier både före och efter, men vi pratar ändå om hundratusentals – kanske miljoner – människor. Vem hade kunnat ana det?

Kanske de som faktiskt var där. Pol Pots leende handlar lika mycket om vad som hände i Kambodja som om bilden av det utanför landets gränser. Peter Fröberg Idling jagar flera spår samtidigt; Kissinger och Nixons bombkrig, röda khmerernas väg till makten, livet under diktaturen, Kambodja idag… och så den resa som en kommitté från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea (inklusive Jan Myrdal) gjorde genom Kambodja 1978. Det är det han hänger upp hela boken runt: hur kan man resa rakt igenom ett land där människor svälter, torteras och jobbar ihjäl sig och komma hem med berättelser om en lyckad revolution och ett paradis för bönder som kan fungera som förebild för resten av världen? Hur kan det man önskar vore sant bli det som man faktiskt ser? Som en av de som var med på resan uttrycker saken med 25 års perspektiv:

Vi pratar om kampen. Något om att stödja folket mot imperialismen. Att det viktiga var att få slut på USA:s krig. Att det var sedan det blev fel. Ungefär, säger hon, som att vara kärnkraftsvän och försöka förhålla sig till Tjernobyls härdsmälta.

Det är en infekterad fråga. Man tycker att det inte borde vara så kontroversiellt att tycka att både Kissinger och Pol Pot var massmördare, men vi lever ju i en politisk värld och ibland spelar det tydligen roll i vems namn folk dör. Och därför gläder det mig att Fröberg Idling skrivit en så balanserad bok, utan någon tydlig politisk agenda åt endera hållet. Han blandar egna erfarenheter av Kambodja, funderingar och personligt hållna spekulationer med vittnesmål och intervjuer både med kambodjaner och svenskar, med torterare och offer, med överlevare och förnekare. Mer än en gång kommer jag att tänka på Jan Wongs självbiografi Red China Blues, där hon beskriver hur hon som idealistisk kanadensisk maoist återvänder till fäderneslandet för att ta del i den ärorika kulturrevolutionen och först bitvis märker att det inte är det paradis det enligt partiprogrammet borde vara.

Den svartvita bilden skymmer till slut allting.
Hur kan man då lära sig något av historien?

Och han gör det med ett skönlitterärt språk som är en fröjd att läsa – och nackdelen är väl just det att han kanske har lite för stora litterära ambitioner. Av och till verkar han själv osäker på om han skriver en reportagebok eller en historisk roman.

Med vilken rätt frågar jag dig där i spegeln, reser du oinbjuden bland deras minnen? Med vilken rätt gör du dem till dina och drar in dem i ditt underland? Tolkarl? Trollkare?

Det är en ganska oturlig ironi; i försöket att förstå, snarare än att bara rabbla hårda fakta, beger han sig kanske någon gång för långt in i det tolkande, det relativa. Kanske är det just den läxan man borde lära sig av historien: att det sällan är så enkelt som de goda mot de onda. Vikten av att kolla att kartan och verkligheten verkligen stämmer överens.

Jan Myrdal hävdar fortfarande att Pol Pot var på rätt spår. De få som överlevde tortyrkamrarna kanske inte håller med. Men Pol Pots leende belyser både det som hände och det som sades hända och blir en mycket läs- och tänkvärd, om också i slutändan kanske lite otillfredsställande bok som får mig att vilja läsa mer.

Björn Waller

Publicerad: 2006-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 15:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1987

2 kommentarer

Men är det egentligen någon som tar Jan Myrdal på allvar? Han är en provokatör, och sådana ska man inte lyssna på.

Henrik Oregistrerad 2006-04-14 00:09
 

Myrdal möjligen, ja. Men poängen, som jag kanske inte gjorde tydligt, är ju att han var långtifrån ensam om att hylla Pol Pot när det begav sig. Boken är inte i första hand någon häxjakt av typen "kolla här vad känt folk sade", men det är tänkvärt – och aktuellt, så här i krigs- och terrortider – att folk på båda kanter vägrade ens tänka på vittnesmål från den andra sidan. Att Pol Pots Kambodja antingen såg ut som helvetets nionde krets eller som ett paradis.

Björn Waller Redaktionen 2006-04-14 00:25
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?