Försök aldrig hjälpa fjärilen ur puppan om du kommer på en som just är på väg ut. I så fall blir den grå. Själva ansträngningen att ta sig ur puppan tvingar ut blodet i vingarna och intensifierar både färgen i teckningen.

Jugnu och hans älskade Chanda är försvunna redan när romanen börjar. Hedersmördade av Chandas bröder ryktas det. Han var hindu. Hon muslim. Och det var upplagt för en uppoffrande, intensiv och slutligen dödlig kärlekshistoria.

Nadeem Aslams roman Kartor för vilsna älskande utspelar sig i London, eller Dasht-e-Tanhaii – Ensamhetens öken, och är en oerhört finstämd kärlekshistoria såväl som en aggressiv attack på en intolerant och destruktiv religion byggd på skuld och rädsla, som spelar ut männen mot kvinnorna ändå in i själva familjerna där ”de första tjugo åren av äktenskapet tillhör mannen men resten tillhör hustrun, eftersom hon kan vända sina barns hjärtan mot mannen när hon uppfostrar dem.” Där hedern är så viktig att ”den som inte dör av ett spetsigt ord och ett hånflin förmodligen är omöjlig att dräpa ens med svärd.” Även om svärdet tydligen fungerade på Jugnu och Chandra.

Aslams beskrivning av hur gudsfruktan och rädsla för familjens och då främst mannens heder trasar sönder äktenskap och relationer är så oförsonlig att det nästan är obehagligt att läsa den även för en icke-muslim. Som när Kaukab – en av romanens centrala karaktärer närapå svälter sin nyfödda son till döds eftersom han fötts alldeles i anslutning till fastemånaden Ramadan. Vridna religiösa föreställningar förstoras och accentueras för att ingen ska undgå författarens beskrivning av en självrättfärdigande religion där bestraffningar är av Gud och inte kan dömas med mänskliga mått.

Språkligt sett är romanen en uppvisning i elegans och stilistisk säkerhet där bara bildspråket främmandegör det London som ofta endast blir lite lätt currydoftande när det ska handla om mångkultur. Innehållsligt är den ingenting annat än ett obarmhärtigt knytnävsslag.

Float like a butterfly, sting like a bee