Lucas är en ganska vanlig argentinare, om än kanske lite för beläst. Kanske är han inte helt olik Julio Cortázar. Vem Lucas än nu är så händer det förstås saker i hans liv och runtomkring honom, både vardagliga och lite mer extraordinära, och han kan inte låta bli att fundera över dem.

Den där Lucas består av ett knappt 50-tal små eskapader, ofta bara på en eller två sidor stycket. Lucas försöker gå och handla, men blir distraherad. Lucas ligger på sjukhus och försöker lura till sig små priviligier från sjuksköterskan. Lucas läser litteraturkritik. Det kunde kallas kåserier – och inget ont i det – om det inte vore för vinklingarna hans små undringar tar.

Det är kanske lite väl uppenbart att referera till Borges, men det är svårt att komma ifrån. Lekfullheten i språket, det där lätt absurda där berättelsen ibland sticker av i rät vinkel mot sig själv, där de vardagligaste händelser lämpar sig för djupsinniga funderingar och de djupsinnigaste funderingar alltid görs med ett pillemariskt leende. Och ofta blir rent rasande kul; som när Lucas inför en fullsatt hörsal ska föreläsa om Honduras. Som exempel på hur litet Honduras är tar han sitt eget skrivbord i förhållande till rummet, fastnar i det absurda i metaforen och kan inte komma loss, tills publiken förläget gått sin väg och han står ensam kvar och skriker åt bordet.

Lucas tankar flyger som ett stycke friformsjazz låter.

…en pianist med händerna beväpnade med Chatjaturjan kastade sig över en helt försvarslös klaviatur.

Och precis som friformsjazz får den mig ibland att vilja hoppa jämfota och skrika tjoho över hur punk den är, och ibland ger den mig nästan huvudvärk när den anstränger sig lite för mycket. Men jag läser jag Den där Lucas med ett brett flin och lägger sedan in den i bokhyllan på ett ställe där jag lätt kan plocka åt mig den och läsa om ett kapitel då och då när andan faller på.

Ibland hör man folk göra skillnad mellan böcker man läser för underhållning och böcker man läser för att lära sig saker eller tänka djupa tankar. Men varför måste de två vara motsatser? Precis som sonetten Lucas skriver som kan läsas både bakifrån och framifrån funkar Den där Lucas både som gymnastik för läsmusklerna och som ett svalt, avslappnande och humoristiskt bad för hjärnan. De här små surrealistiska historietterna som ibland vänder på en femöring och ibland bara rinner ut i ett ”…” visar på en värld där kanske allt är möjligt.

Varför inte?