California Zephyr, Coast Starlight, Sunset Limited och Empire Builder. Det finns något exlusivt och storslaget över persontågen i Amerika. De har alla egna namn, går tungt och långsamt, är ofta försenade, har militanta konduktörer och är en förlustaffär för Amtrak. När brittiskan Jenny Diski vill upptäcka det stora landet i väster vill hon göra det på den räls som en gång byggde upp landet. Hon söker det verkliga Amerika. Men frågan är om hon lyckas? Hennes projekt är smått absurt och hon vill egentligen inte skriva om sin resa, det råkar bara vara hennes brödföda: att skriva reseskildringar.

Med undertiteln ”hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika” blir titeln lika konkret mot sitt innehåll som exempelvis Hans Alfredsons En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården eller Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda. De är vad de heter. Samtidigt är Främling på tåg en indirekt fortsättning på hennes förra reseskildring På tunn is (2004). Paradoxalt nog, för vad har en båtresa till sydpolen gemensamt med en tågluffning runt Amerika?

Som reseskildrare är Diski inkännande och har en märklig förmåga att få folk att öppna sig: det ena livsödet märkligare än det andra. Bland annat tre ”grönsakssubstituttroende” kvinnor på väg mot en feelgoodkonferens, en professionell lyxkryssarkavaljer och en mängd romantiska cowboys som i sin stil speglar det land som vi så ofta sett på film.

Kanske har det med det amerikanska lynnet att göra? Åker inte medelsvenssonamerikanen tåg? Eller så är rökkupén helt enkelt inte representativ för mänskligheten längre, när den globala häxjakten på rökare pågår för fullt. Är det därför som Diski jämför den gemenskap som tågresenärer har med att sitta på mentalsjukhus? De flesta samtal slutar i ett tyst samförstånd. Det är möten med förlorarna i spelet om den amerikanska drömmen som Diski möter.

Men till slut står hon inte ut. Hon finner ingen njutning och slutar att söka kontakt med andra. Hon råkar bara vara berusad i själva resandet, att transporteras är i sig det enda meningsfulla, att sitta i utsiktsvagnen och se prärien långsamt svepa förbi eller njuta av dunket i sovkupén. Utan alla rökförbud hade det här blivit en helt annan historia.

Därför är Främling på tåg helt udda, skriven av en ofrivillig resenär som helst av allt bara vill bli lämnad ifred och ägna sig åt sin tobak. Enligt Diski kan en cigarett förhöja alla tänkbara upplevelser, det har hon många tankar om.

Att röka en cigarett är en njutningsfull ritual som kräver tid /…/ och skänker störst tillfredsställelse när den röks i meditativ ensamhet eller som en buffert när man känner sig försvarslös mot omgivningen. /…/ Den starkt begränsade belåtenhet som uppstår när man tillfredställer det fysiska behovet av nikotin hamnar ganska långt ner på listan över rökningens önskvärda effekter.

Hon reser alltså inte till Amerika bara för att hitta den amerikanska folksjälen eller ta tempen på världens mäktigaste nation: det är en biprodukt. Hon är på flykt från sitt vuxna jag och alla tankar som hon inte hinner tänka hemma i England: sin egen historia och barndom. Att resa är att snabbspola sitt eget liv, att vara bortkopplad som i en fristad, enligt Diski.

Som läsare får jag komma henne mycket nära och jag gillar att vistas i hennes traumatiska och samtidigt livsbejakande dekadens. Hon är minst sagt självutlämnande och om boken ska klassificeras som reseskildring eller självbiografi är en smaksak. Den gamla sanningen att det inte går inte att resa ifrån sig själv får nytt liv. Stilen uppfann Diski redan i På tunn is och där är den i mina ögon mer framgångsrik i bemärkelsen att den resan har fler bottnar. Och visst hade den här resan kunnat vara hundra sidor kortare utan att för den skull tappa i kvalitet.