Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl!

Kan man vara mer uppriktig mot sina läsare än vad Montaigne (1533-1592) är i förordet till sina essayer? Med dessa ord, om än i en annan översättning, inleder också Bengt Jahnsson-Wennberg sin bok Hur gick det här till?.

Men Montaignes farväl är förstås inget annat än ett varmt välkomnande.

Boken är ett slags konstdagbok tecknad i mjuk blyerts med många skuggningar och streck. Varje bild är ett självporträtt där Jahnsson-Wennberg antingen försöker sova, sitter och ritar eller bara begrundar sin egen skuggbild eller någon idé. Han kan också gå genom dörrar och klättra i träd. Ja, allt sådant som väl helt vanliga konstnärer gör om dagarna, medan vi andra pinnar på i vår vardag. Det är alltså ingen glamourös tillvaro han tecknar, utan en helt vanlig vardagsfight med sig själv och sina demoner.

Till varje bild finns korta texter, ibland bara enstaka ord, skrivna med en gammal hederlig skrivmaskin (känslan av hantverk infinner sig). Det kan stå ”Ljuset blir påtagligare när det är mörkt”, ”Min grannes besök tråkar ut mig” eller kort och gott ”03.20 (törstig)”. Men som bildkonstnär måste han akta sig så att inte orden tar över. Han finner till slut för gott att varna sitt skrivande jag: ”Ett ord till och skjortan din är tom!”.

Men det är inte bilderna eller orden i sig som gör den här boken lyckad, det är samspelet mellan dem. Jahnsson-Wennberg lyckas till och med att ge känslan av att det här nog, egentligen, handlar om mig … så som vi väl önskar att all god litteratur och konst ska fånga oss. För du kommer aldrig undan dig själv eller den som du föreställer dig att vara, liksom viskar sidorna fram.

Den här boken är alltså svår att lägga i från sig och svår att inte tycka om. På ett smittsamt sätt visar den hur det går till när en konstnär leker fram någonting bra och kul ur tillsynes ingenting.