För 2000 år sedan föddes enligt sägnen Jesus i staden Betlehem, sydöst om Jerusalem. Hans familj härstammade dock från staden Nasaret, i norra Palestina. Alla de barn som idag föds på samma plats har dock inte någon möjlighet att hälsa på eventuell släkt i Nasaret.

Medan Betlehem ligger på det av Israel ockuperade Västbanken, så ligger Nasaret i den del av Palestina som senare kom att bli Israel. Och Israel bygger just nu en enorm mur i Palestina. Inte på israeliskt territorium, som den israeliska regeringen vill göra gällande. Inte ens längs gränsen mellan Israel och Palestina (den s.k. "gröna linjen"), utan på ockuperad, stulen mark, flera kilometer från gränsen. Omkring 50 000 palestinier tvingas bort från sina hem av israelisk militär, för att göra plats för bygget.

Muren, menar Israels regering, är till för att skydda landet från terroristattacker. Men varför då dra den inne på stulen mark? undrar FN:s särskilda sändebud i Palestina John Dugard, sydafrikansk professor i internationell rätt. Det främsta skälet till murbygget, menar han, handlar i realiteten inte om säkerhet – utan om att inlemma alla de israeliska bosättningarna på palestinsk mark, så att de blir en del av Israel. Att permanenta ockupationen, med andra ord. Kvar för palestinierna blir, om Israels regering får som den vill, bara omkring 12 procent av det historiska Palestina, eller en fjärdedel av den areal som FN menade att palestinierna skulle få i samband med att staten Israel föddes.

Dugard skräder inte orden. Den israeliska politiken liknar i hög grad den som tidigare fanns i hans eget hemland Sydafrika. Där hade politiken ett särskilt namn – apartheid. Det betyder att separera, hålla åtskilda (i detta fall hålla raserna åtskilda). Och det är vad Israel också gör, menar Dugard, och exemplifierar med hur allt från murbygget och markexpropriationer som görs för den, till möjligheter att röra sig fritt, id-tvånget för palestinier (som Dugard liknar vid Sydafrikas passlagar) med mera, konsekvent särbehandlar och diskriminerar palestinier.

Apartheid upphävdes i Sydafrika, men byggs nu alltså ut för fullt av Israel på Västbanken. I den här boken kan man som läsare tydligt se det mest uppenbara exemplet på den politiken – muren. Intervjun med Dugard är ett av många av inslag i boken. Andra texter handlar framförallt om de palestinier som drabbas – vittnesskildringar av personer som hamnat på "fel" sida om muren, om jordbrukare som inte längre kan komma åt sina marker eller om skolor som tvingas slå igen. Det är medkännande, träffande berättelser som går rakt in.

Här finns också texter om de israeler som vägrar vara en del av den här rasistiska politiken, och som kämpar emot sin regering på olika vis – exempelvis människorättsorganisationen B’Tselem eller byborna i byn Nirit, på den israeliska sidan av gränsen, som inte alls vill bli en del av en utbyggd bosättning på ockuperad mark på andra sidan "gröna linjen".

Än större behållning än texterna är Donald Boströms fotografier. Alla i svart-vitt. Alla med den stil som de som läst Boströms bok Inshallah kommer att känna igen. I den här boken tillåts bilderna verkligen få ta plats. Stor plats – hela uppslag, i över hälften av boken. Det känns skönt att man vågar satsa så mycket på att låta bilderna tala sitt eget språk.

Muren är 8 meter hög. Den ackompanjeras på glesbefolkade sträckor av breda taggtråds- och elstängsel, och beräknas, om den blir klar, bli omkring 670 kilometer lång. 67 mil mur. Berlinmurens höjd (4 meter) och längd (11 mil) bleknar i jämförelse. FN-domstolen i Haag slog tidigare i år fast att murbygget är olagligt – och uppmanade alla världens länder att verka för att även staten Israel efterlever internationell rätt.

Ett av fotona visar vad någon har skrivit på den grå betongen: "Den här muren ska en gång falla". En förhoppning så här i juletider är väl att den utsagan ska besannas.