I vårt samhälle, tänkte jag, representerar sex utan tvivel ett andra differentieringssystem, helt oberoende av pengar, och det fungerar som ett minst lika hänsynslöst differentieringssystem. Effekterna av de båda systemen är för övrigt likvärdiga. Precis som den otyglade ekonomiska liberalismen, och av motsvarande orsaker, kan den sexuella liberalismen leda till total utarmning.
Konkurrens till döds är Michel Houellebecqs debutroman och utkom på originalspråk redan 1994. Den svenska översättningen lät vänta på sig till år 2002. Då hade författarens senare romaner Elementarpartiklarna och Plattform redan översatts och givits ut i Sverige, vilket ledde till att det idémässiga embryo som debutromanen utgör aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänar.
Genom en desillusionerad fransk datateknikers ögon skisserar Houellebecq bilden av ett samhälle där sexualiteten blivit ett konkurrensmedel och därmed också ett medel för hierarkier mer hänsynslösa än självaste marknadsekonomin. För pengar på banken är alltid ett klent substitut för en kall säng.
Där, i markeringen av sexualitetens inneboende makt för att mäta framgång finns embryot till såväl Elementarpartiklarna som Plattform. Houllebecq låter emellertid romanen stanna i en cynisk, utmattad beskrivning av samhällets konkurrenssvulst – följderna av tillståndet lämnar han till läsaren att reflektera över. De implicerade analogierna mellan den ekonomiska och den köttsliga marknaden är uppenbara men fullföljs inte.
Rent stilistiskt bär romanen spår av samma språkliga sparsamhet som författarinnan Francoise Sagan hyllades för efter sitt genombrott med Bonjour Tristesse. Samma okonstlade, nästan ointresserade tilltal. Samma likgiltighet. Till slut är inte ens den lilla döden särskilt spännande. Då återstår bara den stora.
När undersökningarna är klara talar han om för mig att jag har hjärtsäcksinflammation och inte en infarkt, som han först trott. [---] Han säger: ”Ni måste ha blivit rädd.” Jag svarar ja för att inte krångla, men i själva verket blev jag inte alls rädd, jag fick bara en känsla av att jag skulle dö inom de närmaste minuterna. Det är skillnad.
Publicerad: 2005-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-07 16:19
En kommentar
Den person som symboliserar "arbetaren" i dagens alienerade löpandebandet jobb, behöver absolut inte vara killen/tjejen på Mc Donalds som sociologer ofta påstår. Passar inte den nutida dataprogramutvecklaren bättre som symbolbild ? Det anonyma utvecklandet av ett osynligt och helt opersonligt datorprogram. I vilket fall som helst så är det just dataprogramutvecklare som huvudpersonen i "Konkurrens till döds" har som yrke. Han rör sig i en miljö som präglas av upptrissad konkurrens på alla områden. I såväl arbetslivet som i det privata livet. Den existentiella grunden för livet – valet av värden och ideal och sökande efter mening bortom det själlösa kalkylerandet av effektiva medel för att nå ett visst mål – existerar inte. Istället är det just kalkylerandet av medel för att nå konkurrensfördelar som blivit målet. Och konkurrensen råder överallt, inte minst på det sexuella planet. Somliga äger konkurrensfördelar; (ett snyggt utseende t.ex.) de blir vinnare. Andra blir utkonkurrerade. De blir hänvisade till horor eller onani. Romanfiguren verkar helst vilja slippa sin sexdrift. Han lever ett ensamt liv. Ingen flickvän eller fru. Inga nära vänner. En i det närmaste upplöst individ skulle jag vilja säga. Tänk er personen i Kjell Höglunds sång "Man vänjer sig" De båda figurerna skulle kunna vara tvillingsjälar även om illusionslösheten och meningslösheten förefaller vara mer utvecklad hos romanfiguren. Den sympatiska frasen: "Det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig verklig" skulle nog romanfiguren heller inte uttala. Vid ett tillfälle går han till ett snabbköp och bevittnar ett dödsfall, en man dör på golvet i snabbköpet. Han gör inga räddningsförsök, konstaterar bara torrt att mannen dog en banal död. Mannens död i snabbköpet förefaller lika intressant och angeläget som de matvaror han fyller sin matkorg med. Feminismen avfärdas med en axelryckning som om den vore en dålig poplåt.
Det nyktra, värdeneutrala, iakttagandet av världen tillsammans med det icke precisa – säkert medvetet – dåliga språket skapar en absurd och komisk situation. Jag upptäcker mig själv skratta högt flera gånger när jag läser boken och samtidigt konstaterar jag att det lika gärna kunde kommit tårar. Språket kan inte förklara världen verkar han vilja slå fast. Det verkar heller inte finnas några ambitioner hos honom att göra sitt eget språk "vackert". Boken provocerar, fascinerar, underhåller och skrämmer mig. Samtidigt
#
Kommentera eller pinga (trackback).