Byt ut språken, namnen och årtalen och detta kunde utspela sig när som helst: en liten trupp med ockupationssoldater som kolliderar med lokalbefolkning som försöker leva sitt liv som vanligt trots att kriget rasar runt omkring. Ingen av grupperna vill egentligen ha bråk, men ändå trappas situationen upp tills allt slutar som det alltid gjort …

Språken de två grupperna talar kunde varit grekiska och persiska, latin och galliska, tyska och tjeckiska, franska och ryska, engelska och vietnamesiska eller serbiska och kroatiska. Men nu är det 1706, stormaktstidens sista skälvande sekunder, och språken är svenska och polska. De främmande, beväpnade soldaterna som ramlar rakt in i bröllopsförberedelserna med krav på mat, brännvin och kvinnfolk heter Sundman, Billgren, Bengtsson och Söderberg – ett enkelt grepp, men det gör att man hajar till smula, och att det blir lite mer än bara en fiktiv historisk berättelse. Det finns en fråga i botten.

Englund och Petri är noga med att påpeka att detta är a) helt påhittat från början till slut, och b) ursprungligen skrivet som ett filmmanus. Det första stör mig inte; att liknande saker inträffar i alla krig är väldokumenterat nog. Det andra märks någon gång lite väl tydligt, när Petri (som jag antar är ansvarig för större delen av själva berättandet) skriver scenanvisningar snarare än beskrivningar. Men för det mesta ger det en otäck känsla av att vara närvarande, så närvarande att man inte riktigt hinner stanna upp och hitta på adjektiv när kulorna börjar vina. Texten består till väldigt stor del av dialog, vilket på ett kusligt sätt lyfter ut den ur 1700-talet; SÅ mycket har inte talspråket förändrats på 300 år. De svenska knektarnas svordomar ekar otäckt bekanta.

Om detta utspelat sig under Caesars, Napoleons, McNamaras eller Mladics fälttåg hade en modern läsare kanske inte höjt på ögonbrynen; vi har på tryggt avstånd matats med det där av både Asterix och CNN. Men just det att det är svenskar som står som de aggressiva gör att man ställer sig den där frågan. Vi har haft fred i Sverige sedan 1815, och det är något vi bör vara betydligt mer stolta över än hur många tyskar och polacker Gustaf II Adolf och de tre Karlarna hade ihjäl. Men den här lilla romanen – du läser ut den på samma tid det tar dig att glo på en amerikansk actionfilm – är en utmärkt påminnelse om att det inte är något givet. Historien är ofta jävligt kort; vi må tro att vi står över sånt idag, men tyska föräldrar vaggar fortfarande sina barn till sömns med versen

Bet, Kindchen, bet
Morgen kommt der Schwed'.

Exakt när blev vi så civiliserade? Hur säkra kan vi vara på att det håller? Hur tjockt är det där lagret fernissa? Hur mycket förträffligare än alla andra är vi egentligen …?