Pentti Saarikoski och Gunnar Ekelöf är de lungor som syresätter mina dikter när jag skriver.

Nu har jag läst andra delen av Pekka Tarkkas biografi om Pentti. Det är nog en av de torraste böcker jag läst. Kanske måste det vara så för att Penttis liv var så blött och hans prosa så dansande så det var nog ett enkelt val att inte försöka härma den. Vissa författare kan man inte beröra utan att nämna ordet alkoholist. Hur det var ställt med den saken framgår utan försköning i biografin. Jag visste att han hade vodka i filen på morgonen men här får jag läsa om delirium och impotens som följd av drickandet och den smärtfulla alkoholismdöden som avslutar boken. Det är nästan mer än jag vill veta.

Jag vänjer mig vid torrheten, boken är en resa från 1966 till 1983 en resa som är belagd i källor med vetenskapliga principer som ledstjärna. Det kan beskyllas som jag också gjort för att vara torrt men inte torrt och tråkigt. Jag tappar aldrig intresset, men det är ingen sådan biografi som jag sträckläser, men en sådan som jag tror jag kommer gå tillbaka till. Pentti är en sådan diktare jag återvänder till man kan ju inte andas utan lungor.

Denna andra del når fram till Penttis sista år, dem han tillbringade med Mia Berner på Tjörn. Thiarnia-trilogins tillblivelse tar upp en stor del av boken. Penttis mästerverk men jag läser ändå med störst intresse anekdoter om t.ex. när Pentti blev inbjuden att läsa på en författarkväll i egenskap av invandrarförfattare och blir bortklippt från den direktsända Tv-sändningen. Mia blir rasande (Pentti först senare), de vet inte om att de inte ligger ute i sändning, när de läser men får reda på det. Jag reflekterar över att han fick representera invandrarförfattarna kommen från Finland, idag hade det garanterat varit någon med en nyans mörkare hy än normalsvensken.

Något jag tycker är rent jobbigt är när författaren själv inte låtsas om att det är författaren själv som figurerar i boken. När han kommer in i historien vid ett flertal tillfällen t.ex. när han skrivit en recension av Pentti som Pentti själv inte gillar så figurerar han som recensenten Pekka Tarkka. Detta stör mig men det är säkert någon slags kutym som upprätthålls.

Detta är ett stort verk, särskilt om man ska räkna med den första delen är det över tusen sidor. Så jag råder den icke Pentti läsande skaran börja med någon haiku av poeten och sedan läsa Tarkkas biografi.