Det förs just nu en diskussion om den institutionaliserade rasismen i Sverige – hur invandrare systematiskt diskrimineras och om att vi inte vill erkänna att det förhåller sig så. Som om vi genom att tillämpa strutstaktiken kan lösa integrationsproblem. Som om det bara är en tillfällighet att fyra av fem förmedlare av andrahandslägenheter tycker det är helt OK att tillgodose lägenhetsinnehavarens krav att inte vilja hyra ut till någon som har ett mer exotiskt namn än Mats.

Zbigniew vill inget hellre än att vara en "riktig" svensk. Han slår knut på sig själv för att vara svenskare än alla andra, för att dölja föräldrarnas dåliga svenska. Hans skäms över sitt polska ursprung och släktens konstiga seder. Den vuxne Zbigniew återberättar med stor värme den yngres vedermödor. Han berättar om familjen, om galna fester med hundbett och pappor i humleutstyrsel, om grova polska skämt och svårigheten att hitta sig själv, hitta en mansroll och hitta en identitet.

Ramberättelsen kretsar kring en fyrtioårsfest i ett radhus i Haninge. Spriten flödar, barnen gömmer sig och Halina äldre musiklärarina drar snuskiga vitsar och säger skönt obehagliga sanningar.

Mästerligt. Skönt kaos, fniss, gapskratt och klump i halsen. Zbigniews obehag inför föräldrarnas bristande grammatiska kunskaper och hans tillkämpade leenden inför kollegornas skämt om städuppdrag. Pappan som såras djupt av Zbigniews oförmåga att acceptera honom som han är. Svårigheten i att faktiskt vara stolt över den man är.

Berättelsen dansar fram genom fördomar och abnorma mängder sprit, genom de svåra tonårens sexuella frustration och vuxenvärldens osäkerheter och insikter. Det är bra. Det är riktigt bra. Det är ångestfylld sträckläsning som gäller. Ångestfylld eftersom man inte vill att boken ska ta slut, samtidigt som man känner ett starkt inre tvång att läsa vidare.¨

Sällsynt. Sällsamt. Välkommet.