Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9113014315 |
Sidor | 416 |
Orginaltitel | El Zorro. Comienza la leyenda |
Översättare | Lena Anér Melin |
Vad härligt att läsa en klassisk hjälteroman. Zorro är väl sen tidigare mest känd i Sverige från en film med Antonio Banderas i huvudrollen och tv-serien som visades på den tiden då Kanal 5 hette TV5 Nordic. Sedan Johnston McCulley skrev romanen The Curse of Capistrano 1919 och skapade Zorro, har figuren ideligen agerat i en oändlig mängd berättelser av upphovsmän med varierande begåvning. Ser man till Zorros ålder, på väg mot hundra år, befinner han sig nånstans långt efter legendaren Robin Hood men tydligt före den modernare hjälten Fantomen. I Isabel Allendes tolkning får nu Zorro en rättvis chans att visa sig kunna spela mer nyanserade roller än vad han gjort i vissa Hollywoodproduktioner.
Boken fungerar som biografi över don Diego de la Vega (ett namn med väl vald elegans), och beskriver hans historia från dess att mamma indianska och pappa officer möts i Kalifornien 1790 och fram till dess att han efter dramatik och äventyr återvänder hem som 20-åring. Då är han formad, upplärd och bär ett stort rättvisepatos. Efter upplevelser till sjöss och som studerande i Barcelona har han utvecklat sina färdigheter tillsammans med sitt alter ego, han har räddat jungfrur, bott med zigenarna, tampats med sin kärleks rival och blivit den utomordentliga fäktmästare som anstår legenden.
Som brukligt när hjältehistorier är någorlunda klipska finns problemet med den dubbla identiteten. Detta lyfter boken och skapar en ny välkommen dimension. För att inte bli misstänkt som Zorro måste don Diego allteftersom undertrycka flera egenskaper som civil, han får inte visa för mycket handlingskraft eller andra sidor som hade kännetecknat den maskerade räddaren. don Diego tvingas alltså av sin eget rättvisepatos att bete sig som en affekterad dandy som viftar med näsduken och klagar över huvudvärk.
På samma sätt bär boken en historisk och politisk sida. Berättelsen ger ett tydligt intryck av det dåtida klassamhällets oerhört markerade styrka, Napoleon och franska revolutionen finns invävda tillsammans med Spaniens politiska förhållanden under kriget, och allra minst behandlas Europas kolonisation av Amerikas indianer. Med detta gör Allende en mycket trovärdig och väl grundad insats.
Om något drar ner boken så gäller det att dramatiken gott kunde varit lite grymmare och våldsammare, samt det smått otroliga i hur lätt man träffar på någon man känner ute i världen. Man lär känna någon på en plats, säger adjö, och sedan råkas man ofta plötsligt igen i en helt annan del av världen. Dessutom sker dessa återseenden misstänksamt lägligt, när huvudpersonerna är i extra stort behov av hjälp.
I alla fall gäller boken inte den överdrivna stereotypen som golvar femton skäggiga banditer med en pisksnärt, utan en mänsklig, levande hjälte som kan lyckas och som kan misslyckas. Till detta kommer ändå en storslagen historia med kärlek och sorg, pirater och äventyr, rättvisa och ond bråd död. Figuren Zorro i sin tid och sin miljö är fängslande, och därför förtjänar han att gestaltas av skickliga talanger, såsom Allende. När den där tv-serien visades beundrade jag själv Zorro, och återigen känner jag att det vore uppfriskande att rista ett Z i närmsta möbel.
Publicerad: 2005-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 13:28
7 kommentarer
Affekterad dandy – låter som Röda Nejlikan.
Men aj! – ordet legendar – det finns inte! Det heter legend! Man är en legend, alltså legendarisk – det går inte att skära av det adjektivet som om grundordet var legendar. En klassisk gammal sportjournalistmiss.
#
SAOL säger:
legendar [-a´r] s. -en -er
<särsk. sport.> legendarisk person
Men visst, ordet finns inte.
#
Tack, Oz.
P – Jag håller inte heller med om att "man är en legend". Ordet "legend" avser väl berättelsen om personen, inte själva personen. Jämför att skriva "legenden om Robin Hood" och bara "legenden Robin Hood". En parallell kan vara ordet "jubilar", som jag misstänker bildats eftersom att den firade personen inte själv kan kallas för "ett jubileum", lika lite som legendaren kan vara en legend. Det enda jag böjer mig för är den språkliga figuren "levande legend", som ju måste gå att vara.
#
Saol har fel. De har petat in ordet eftersom så många har använt det ett antal år nu. Men det ÄR ett missförstånd.
OK – hela svenska språket består av idel missförstånd, det är en del av hur språk utvecklas. Men man behöver väl inte gå med på det så länge ursprunget finns kvar i minnet? Det är väl inte lika bra med selleri, är det?
En människa kan vara en legend, det är faktiskt ursprunget.
Konstruktionen liknar "stipendie" som är ett annat missförstånd. Det heter stipendium, stipendiet. Och så har folk börjat kapa "t" och tro att stipendie är den obestämda formen. Jfr podie, seminarie… <<ryyys>>
#
Lustigt att du nämner det. För själv hävdar jag bestämt att ordet "missförstånd" inte finns. Jag vet att miljoner svenskar använder det, och det står i alla ordlistor… men det finns inte.
#
Kul. Om vi ska säga det om alla ord kan vi sluta diskutera språk alls.
Klassiskt gammalt fint missförstånd: Ordet ekorre. Ursprung: Ikorn. (fortfarande så på norska). Någon trodde n:et var bestämd form och tog bort det för att få obestämd, och på den vägen är det…
Vilket ord som ikorn i sin tur är en missförstådd form av har kanske försvunnit i tidens skuggor!
#
Ska bli spännande att börja läsa den här boken.
#
Kommentera eller pinga (trackback).