Den svensktalande brodern i Finland har mycket att berätta. Det svenska språket och kulturen har delvis levt i två akvarier under ett antal hundra år. Om man blandar Östersjöns vatten med brännvin uppstår härlig kultur. Detta har Lars Sund lyckats att skildra på ett förtjänstfullt vis.

I Eriks bok, som är den avslutande delen av en trilogi, skildras Finland utifrån ett borgerligt och finlandssvenskt perspektiv. Epoken är efterkrigstiden. Scenen är två välmående släkter och deras individuella samt gemensamma upplevelser. De två tidigare delarna, Colorado Avenue och Lanthandlerskans son, avhandlade familjernas öden från i mitten av 1800-talet och framåt.

Romanen skildrar två män. Erik, som försvinner från släktgården Smedsas i och med kriget och lever ett halvt sekel i USA i CIA:s tjänst med spioneri och dimmig agentkärlek för att återvända till ett nutida Österbotten. Charles, krigsveteranen, som dyrkas för sin pricksäkerhet med bössan men hellre ägnar sig åt skissblocket och panoramat. De starka kvinnorna som går med högburet huvud genom utmätningsmannens blickar och den äkta mannens delirium är mer än trovärdiga.

Det är de färgstarka personerna som är böckernas roder. Spritsmugglaren som trotsar kvarkens isiga vatten med den nitiske finske länsmannen lurpassande runt nästa kobbe är en Åsa-Nisse som skulle generera fyra getingar istället för en. Tvillingtelefonisterna vid Siklax telefonstation lämnar min barndoms värsta skvallertant på läktaren. Det är frodigt som Amazonas.

I den avslutande tredje delen får vi ana berättaren som är den senaste avkomman av släkten, född på 1950-talet. Ett stilgrepp som Sund utnyttjar och till fullo behärskar är att han skapar väntrum i romanen. Han pauserar personerna med sig själv som författare, tidigare avlidna huvudpersoner samt läsaren om händelseutvecklingen och reflekterar. Sund visar en litterär dokusåpa, ett givande grepp.

Det är befriande att läsa en skildring av ett tidigt nordiskt 1900-tal som inte nämner väglöss och statarlängor. Sund törs skildra en alltför proletärbelastad epok och det gör han bra. Han behövs.

Som helhet utgör trilogin en skildring av ett svenskt landskap (i reell bemärkelse) som inte togs upp på mellanstadiets geografiundervisning. Böckerna skildrar en svunnen svensk spillra som slåss mot lappomän, kommunister och ryssar. De tittar över Kvarken men ingen där ser åt deras håll.

Förutom en trevlig tidsresa som sviten tillhandahåller är det givande att se Sund utvecklas som författare, inte minst språkligt. Vissa formuleringar läser man gärna två gånger, leende för sig själv. Atmosfären som Sund skapar gör att de alltför många sidorna och personerna blir förlåtna. Den inledande romanen har en dov ton som siktar mot Moberg och Lo-Johansson. Eriks bok är helt och hållet Sunds egen.