Norrland. Landet där man aldrig promenerar. Varför skulle man ägna sig åt något så meningslöst som att tomgå, att bara gå utan något syfte eller mening? Landet där man inte säger tack eller stig in (förrän möjligen då personen redan står i farstun), där man sällan är smutsig eller har det jobbigt. Och landet där man inte äter lunch.

Lilian Ryd är författare och journalist, som bland annat arbetat på TT och som frilansande utrikeskorrespondent. Sedan ett par år tillbaka har hon dock flyttat tillbaka till sina hemtrakter i Lappland, och ägnar sig åt att skriva om nordsvensk kulturhistoria. Och kanske framförallt om alla de kulturkrockar som uppkommer med det sydsvenska, storsvenskaÂ… Hur är det till exempel att växa upp som barn, när sångböckerna man får i skolan ägnas åt sånger som "Blåsippan ute i backarna stå", när man bor i ett land som aldrig någonsin får blåsippor. Och där alla de djur och växter som istället finns, aldrig omnämns i visorna.

Författaren ägnar sig också åt deltagande etnologiska studier när hon av olika anledningar befinner sig i södra Sverige. Som när hon exempelvis en tid bor i Båstad, eller då hon ska få ett hedersbetyg av en vetenskaplig akademi och tvingas att besöka Uppsala slott. Här kommer Ryd verkligen till sin rätt, som den vaksamma outsidern som betraktar en kultur i görningen.

Det är ofta pricksäkra, roliga berättelser och anekdoter av en person som verkligen har ett öga för kulturella skillnader och likheter. Och Ryd är inte heller den som inte vågar kritisera. Etnologer och antropologer får sig en känga för att de aldrig vågar studera överklassen, utan bara främmande kulturer och/eller det egna landets underklass. Kanske, tror Ryd, beror det på att studieobjektet då skulle kunna protestera mot den skildring som forskaren kommer med?

Men flest kängor får ändå medelklassen – både i allmänhet, och i synnerhet såväl journalister som feminister ur medelklassen. Medelklassen förstår sig exempelvis aldrig på vad det innebär att verkligen vara fattig, att i sann mening inte ha råd med någonting. Och Grupp 8-feminister, som Ryd verkar stämpla i princip alla feminister som, förstår sig inte på klassfrågor, och lyckades därför aldrig få någon förankring hos arbetarklassens kvinnor – än mindre hos glesbygdens arbetarkvinnor. I glesbygden, menar hon, är talet om den ojämlika arbetsfördelningen nys – männen arbetar där minst lika mycket som kvinnorna, om än med andra saker (som att se till det evinnerligt strulande expansionskärlet).

Nog kan jag tycka att Ryd ibland tar i lite väl i sin kritik, och kommer med en del tämligen generaliserande påståenden – inte minst när det gäller just kritiken av feminism och liknande. I allmänhet är det dock en mycket underhållande bok, inte minst om man själv har påbrå därifrån. Jag börja ana att karaktärsdrag hos olika släktingar, som jag tidigare trott vara personliga egenheter, kanske är del av en mer utbredd kultur från norr.