Gästrecension

: Sunshine
Sunshine Robin McKinley
2003
Transworld Publishers
9/10

Under the dark

Utgiven 2003
ISBN 0515138819
Sidor 406
Språk Engelska

Om författaren

Robin McKinley bor i södra England med tre vinthundar, femhundra rosenbuskar, en MGB från 1965 och sin man, författaren Peter Dickinson. Hon är, enligt uppgift, besatt av myten om skönheten och odjuret.

Robin McKinley – Officiell hemsida.

Gästinformation

Karin Waller: Bokläsare, boknörd, bokoholist och bokhandlare (actually I'm a librarian, but this is my lunch hour) i Göteborg. Läser anmärkningsvärt ofta böcker jag inte säljer själv, vilket går att skylla på grossistens bristfälliga bokimport. 'She was a romantic, she knew it, and she guarded the knowledge jealously' - när jag väl fallit för en bok får den göra som den vill (inom rimliga gränser).

Sök efter boken

Man ska inte titta vampyrer i ögonen. De lever på att övertala människor, och att övertala med ord är bara en liten del av det. Det är en kamp mellan viljor, och här, som i mycket annat, är vampyrer mycket starkare och helt annorlunda skapade än människor. Men det kan trots allt finnas de som har tillräckligt stark vilja för att motstå övertalningen. Det vill säga, så länge de inte ser dem i ögonen. ”Looking into a vampire’s eyes is any human’s doom.”

Jag såg, utan säkerhetsåtgärder, den här boken i ögonen, och fastän det var oväntat mycket solljus den veckan jag läste den så hamnade jag helt ”under the dark”. Det kan eventuellt vara bokens vilja som talar, men jag vill hävda att Sunshine av Robin McKinley är en mycket bra vampyrroman.

Ungefär som att Låt den rätte komma in (som den nästan, men inte fullständigt, mäter sig med) särskilt lägger vikt vid inbjudandet av vampyrer, är här vampyrers problem med solljus kärnfrågan. Det kan ses som övertydligt, men är i själva verket oundvikligt, att huvudpersonen kallas Sunshine. Det kallas hon av alla och envar på det familjefik där hon klädd i färgglada kläder förser kvarteret med doftande bakverk. Inledningen är gemytlig och normal, med bara något enstaka nämnande i förbigående av ”others”.

Drabbad av ett plötsligt behov av att vara ensam åker Sunshine en kväll ut till familjens gamla sommarhus. Hon hör aldrig vampyrerna komma; det gör man inte, när de är vampyrer. Men de dödar henne inte omedelbart, som hon fått lära sig i skolan att de alltid gör. De klär henne istället i en röd sidenklänning och tar med henne till en övergiven villa där hon kedjas fast i balsalen. Mitt emot henne på golvet sitter en vampyr. De lämnas ensamma. Vampyren höjer huvudet och tittar på henne…

Jag avstår från att säga mycket mer om vare sig handlingen eller McKinleys variant av vampyrer. Dels för att helt enkelt inte avslöja hur det går, dels för att även romanens presentation av rena fakta om sin värld är spännande i sig och för handlingen framåt.

Denna värld är en helgjuten alternativ verklighet, genomarbetad ända ner i språket. Folk säger ”Oh gods”, ”Carthaginian hell” istället för ”fucking hell”, och använder bl a Kali, Tor och Sparta för kraftuttryck. Dock utreds inte alla aspekter av denna verklighet i detalj och ursprung, vilket bara ger ett positivt intryck: konsten att tråka ut är att berätta allt.

Även vad gäller Sunshine och vampyrerna – som individer och som art – slipper man överförklaring. Inte alla frågor besvaras, vilket kan ses som (1) författarmissar, (X) ett berättartekniskt grepp som vill lämna saker åt de mörkare delarna av läsarens fantasi, eller (2) sparande av trådar till en uppföljare. Jag röstar på X, även om det finns risk att 2 är rätt svar. (En uppföljare vore i och för sig bra ur ren frosseri-synvinkel, men det vore ändå synd just enligt alternativ (X).)

Historien berättas med ett högstämt och vardagligt, sagolikt och realistiskt språk, och med rejält driv. Det är en av de där böckerna man vill läsa hela tiden, men samtidigt läsa långsamt – dels för de snygga scenerna, dels för att den inte ska ta slut.

Sunshine kan kanske bäst beskrivas, om man ska vara sån, som en mix av Buffy, Neil Gaiman – främst American Gods – och Jasper Fforde, med aningar av bl a Joanne Harris, Alice i Underlandet och Dorian Grays porträtt… samt mycket eget. Ett bra brott mot Buffy-tendenserna är att bland vampyrerna finns ingen Angel. Vampyrer är fysiskt och psykiskt avgjort icke-mänskliga. Och livsfarliga. Men… det finns olika sätt att vara vampyr…

Textutdrag (Visa/göm)

Karin Waller

Publicerad: 2005-04-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-10 19:14

Kategori: Gästrecension, Recension | Recension: #1614

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?