Demon in my view (titel efter Poe-dikt) är tonårsförfattaren Amelia Atwater-Rhodes andra bok och följer på In the forests of the night (titel efter Blakes tigerdikt). Den handlar om den fiktiva tonårsförfattaren Jessica, som nyligen kommit ut med sin debutbok ”Tiger, tiger”. Hänger ni med?

Plötsligt står Jessica öga mot öga med Aubrey, den karismatiske vampyr som är skurken i ”Tiger, tiger” (och i In the forests of the night). Det visar sig att allt hon skrivit om vampyrernas värld är sant. Men hur kan Jessica veta allt hon skrivit och trott var fiktion? Och, mer akut, hur ska hon överleva hämnden från alla de vampyrer vars hemligheter hon avslöjat?

Atwater-Rhodes har skapat en egen vampyrvärld och vävt en komplicerad väv av släkter och maktrelationer mellan människor, vampyrer, vampyrjägare och häxor. Här finns uppenbart material till en lång bokserie. Jessica har inte mindre än 29 färdiga manuskript hemma i bokhyllan, och det skulle inte förvåna mig om Atwater-Rodes har lika många. Det är aldrig fel, fiktiva världar får gärna vara oändliga för min del.

Metafiktionen har också ett visst underhållningsvärde, liksom författarens stilistiska ambition. Många ungdomsböcker saknar sådan, men man måste få vara lite pretto och ambitiös när man är tonåring, det finns gott om tid att vara desillusionerad senare. En annan språklig fördel är att någon på det svenska förlaget uppenbarligen tittat en gång extra på texten innan den trycktes. Det saknade jag med den första boken, och det tycks vara något man får sakna oftare och oftare i denna budgetåtstramade värld.

Den mänskliga – nåja, nästan mänskliga – Jessica hör till Atwater-Rhodes bättre karaktärer. Hon är en trulig outsidertyp med en kreativ ådra, som så småningom kan finna sig till rätta på ett oväntat sätt. Knappast originellt i fantasysammanhang, men med risk för att bli amatörpsykologisk tycks behovet att läsa om utsatta personer som får upprättelse och visar sig vara speciella, passa in i en gemenskap och fylla en viktig funktion närmast oändligt.

Vad jag däremot har svårt för är Aubrey. Den grymme och läskige skurken från första boken genomgår här en mirakulös men ack så vanlig förvandling från scary bad boy till läcker pojkvänstyp. För mig var det oväntat – han var faktiskt riktigt dum i första boken – och jag köper det inte riktigt. Okej, sceneriet är kanske inte sämre framställt här än i de flesta romantiska historier, men varför är vi alls så förtjusta i illusionen att vilken skitstövel som helst kan förvandlas till drömprins bara han blir kysst av rätt prinsessa? Beror det på att vi är så fördummade av all romantisk litteratur eller på att vi helt enkelt måste tro på skitstövlarnas potential för att inte ge upp och låta mänskligheten dö ut?

Faktum kvarstår för all del: om jag hade en 12-årig dotter skulle jag mycket hellre se att hon läste mysig skräckromantik där det är okej att vara annorlunda och tänka själv är den rosaskimrande bullshit jag själv läste i den åldern. Men också se till att tala om för alla små flickor – och pojkar – att kärleken faktiskt har sina begränsningar vad gäller magisk förändringspotential. Ofta är en groda faktiskt bara en groda.