När jag växte upp på 80-talet fick jag lära mig att Europa bestod av Väst och Öst, där västeuropeer var folk som engelsmän, fransmän, svenskar, greker och västtyskar, och östeuropeerna var… tja, ryssar av olika slag. Att Prag ligger väster om Stockholm och Aten öster om Warszawa var nånting man inte riktigt låtsades om; om terrängen och kartan inte stämmer gäller i krigstid, kall eller varm, som bekant kartan.

Så nu efter Berlinmurens fall och EUs utvidgning pratas det allt oftare om Centraleuropa. Som inte ens är så lätt att säga vad det är – det blir liksom den bit som blir över när man definierat bort Västeuropa som det som inte låg bakom järnridån, Östeuropa som den ortodoxt kristna biten som ligger borta vid Ryssland och Turkiet, och så Balkan som… Balkan. En region där ofta det enda kontinuerliga varit bristen på kontinuitet. Nationer, riken, folk har kommit och gått, flyttat och återkommit, uppstått och utplånats. Knappast någon gräns har legat fast i mer än 50 år. Vartenda europeiskt storkrig från Attila till Hitler har manglat rakt över polacker, ungrare, tjecker, slovaker, schlesier, transsylvaner, och de länder som ligger där idag är i mer än ett fall ganska moderna skapelser.

Jo, vi får veta mycket om folkens historia. Men nästan mer intressant är att boken handlar inte bara om historia utan också om historieskrivningen själv. Kapitlen om nationalismens och antisemitismens historia är fascinerande; en poäng han återkommer till är att de relativt nyligen (om)bildade länderna i Centraleuropa ofta är de som ivrigast söker efter någon uråldrig nationell identitet. Tyska, polska och ungerska nationalister minns gärna gamla jätteriken – men talar inte högt om det faktum att de alla var rejält etniskt blandade, och få egentligen såg något konstigt i det då. Det faktum att både judar och tyskar försvann från området öster om Oder efter 1945 efter tusen år som en del av regionen innebär inte att de bör försvinna ur historieskrivningen eller avfärdas som föga mer än ockupanter och förintelseoffer.

Gerner är mest intresserad av de stora dragen, gränser, inflytanden, ekonomisk utveckling över århundraden – men vanligt folk får vi inte veta mycket om. Han citerar mycket hellre andra historiker än faktiska historiska källor, älskar att diskutera postmoderna teorier om historieskrivningens betydelse… Här finns enormt mycket att hämta, men om man inte redan kan lite mer än grunddragen i Europas historia kan det vara svårt att få en helhetsbild.

Sensmoralen blir väl något i den här stilen: historiekunskaper är viktiga. Men minst lika viktiga är kunskaper om hur historian uppstår, och hur lätt den kan användas till olika syften. Att varje gång någon påstår att en folkgrupp inte hör hemma någonstans eller att en viss landplätt historiskt sett tillhör en viss nation bör man komma ihåg att historien inte är något som ligger fast, det är något som är nedskrivet av människor och som förändras med tiden. Vilket inte innebär att vilken konspirationsteori som helst är giltig, tvärtom… vad var det någon sa. "Inget är så farligt som lite kunskap"?