En ung ryska ligger misshandlad och inlåst i en norrländsk bastu. I en annan bastu sammanträder de lokala pamparna, kommunalrådet, polischefen och tidningsredaktören. På deras agenda står att tiga ihjäl debatten kring människohandel och prostitution och annat feministiskt tjafs. De är fega, giriga och manschauvinistiska, beredda att hålla varandra om ryggen i alla lägen – så länge de inte själva tar några risker förstås.

Till kommunen kommer så två unga poliser från Stockholm, den effektiva men sorgsna Hedvig och den coole och godhjärtade Rafael, med uppdrag att reda ut mörkningen av sexhandeln med ryska kvinnor och barn. Den kvinnliga polisen och polisen med invandrarbakgrund, de som själva kallar sig kårens ”alibin”, men framför allt är kodade som de moderna, öppna storstadsmänniskorna står för en medkännande människosyn och starkt rättspatos i motsats till de sexistiska, korrupta och bonniga norrlänningarna.

Stad mot landsbygd. Ett långt ifrån ovanligt tema i deckare och polishistorier. Och den norrländska könshandeln existerar ju, så något fel på människosynen finns där uppenbarligen. Men är det verkligen så enkelt som ett regionalt problem? Är det verkligen isolerat till de EU- och vargfientliga, underliga norrlänningarna, dessa etniskt korrekt angripbara Andra?

Trots sådana problem kan jag uppskatta Christina Wahldéns avsikt. Hon vill gestalta ett viktigt samhällsproblem i romanform, något hon gjort förr. Hon har också gjort det bättre förr. Här försöker hon greppa alltför många karaktärer och mekanismer på en gång, vilket resulterar i ett evigt hoppande mellan karaktärer som sällan hinner bli mer än stereotyper.

Inte ens huvudpersonen Hedvig kommer riktigt till liv, och trots att jag inte är någon större deckarläsare känner jag att jag sett den här karaktären förut. Kvinnliga poliser tycks ofta framställas som lite känslomässigt defekta. Är de effektiva och bra på sitt jobb brister privatlivet ofelbart. De bär på en känslomässig trasighet, som möjligen kan börja läka framåt slutet av romanen, genom ny kärlek till en man. Nu är det ju för all del inget fel med att vilja ha både karriär och privatliv, men enbart det förstnämnda har alltid funkat bra för de manliga motsvarigheterna.

Jag tror absolut att det finns en poäng med samhällsdebatt i romanform. Här fungerar samhällsdebatten emellertid bättre än romanen, och jag undrar om inte boken blivit betydligt bättre som något annat. Jämför med till exempel Katarina Wennstams böcker om samhällets syn på våldtäkt (båda författarna har dessutom erfarenhet av sitt ämne som kriminalreportrar). Det är svårt att tänka sig att något kan bli starkare eller vidrigare än verkligheten.

Som roman går den här boken att undvara. Som debatt, i ett samhälle som gång på gång bevisar att majoriteten av dess invånare faktiskt är mer eller mindre fredlösa, tror jag inte vi har råd att missa en enda sådan här avsikt. Om den här boken kan få ens en människa att säga ”Vad i helvete är det för fel på den här världen och vad kan jag göra för att ändra på det?”, då har den fyllt en mycket viktig funktion.