Det finns något visst med hela kriminalgenren. Det verkar som om fler och fler författare inser potentialen som ligger och lurar i denna genre. Kriminalromaner säljer och de har inte alls lika låg status som kärleksromanerna. Om man vill skriva en bästsäljare så är det en deckare som man bör knopa ihop. Men det kan finnas en själ i dessa böcker som jag glömmer mellan varven. Det är den där spänningen som kryper fram ur texten och gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken.

Jag är speciellt fäst vid de äldre kriminalklassikerna där brotten i sig har en undanskymd plats till fördel för detektiven och fallets uppnystande. I de nyare deckarna gillar jag snacket och att det vimlar av kriminalare men personliga problem som löser brott genom att tänka och samla på vad som först ter sig som meningslöst skräp. Men det som är problematiskt är det romantiserade förhållandet till brott och till polisen som många av dessa böcker har. I Dödsmässa så finns det en hel specialstyrka som har problematiska personligheter och en förlåtande attityd till polisvåld.

Dessutom så är historien kryddad med gamla avdankade spioner, andra världskrigstragedier och lösningen på jordens energibehov. Det gör berättelsen lite väl högtflygande. Dock fungerar det ganska bra tills slutet kommer och allt måste bindas ihop. Stora fascinerande gåtor kan ju vara besvärliga att ha att göra med, i alla fall om man avser att ge berättelsen ett slut och i det här fallet hade jag gärna sett att upplösningen fått vara mer ifred. Varför kan det inte få vara en fantastisk historia också på slutet, det är ju fiktion och därmed borde ju allt vara möjligt.

Jag brukar alltid bli sur på upprutna berättelser och handlingar på flera plan men denna gång tycker jag att det fyller en funktion. Visserligen är det ju lite väl magstarkt att knyta ihop andra världskrigets problematik och spionverksamheten i Sverige under kalla kriget med ett nutida gisslandrama på Karlavägen i Stockholm, men det är okey. Den uppdelade handlingen ger bakgrund i lagom doser och det hela flyter på ganska fint.

Detta är min första deckare som jag läser av Arne Dahl och jag gillar den. Den är spännande och persongalleriet har karaktär. Det finns många intressanta personligheter och få av dem känns direkt platta. Dödsmässa är en utmärkt bok att sträckläsa under filten. Den lämnar kanske inte så många bestående intryck men då kan jag ju å andra sidan lugnt fortsätta med än ny bok.