"Gillar titeln", har jag skrivit i boken med bläck, sådär som kan få vissa vänner att svimma. Jag vill använda mina böcker, skriva i dem, vika dem, riva ur en sida om jag vill ge till någon. Får för mig att den här författaren inte kladdar i böcker.

Vi måste ha protein. En titel i min smak, men jag får lite fördomar, tror att det skall vara en kroppsfixerad diktsamling. En bra titel väcker även förväntningar. Farhågorna kommer på skam, det här är ingen slemmig-fisk-beskrivning, det här är en avskalad poetisk röst som med fördel kommer fram om man läser dikterna högt och låter orden studsa mot badrummets kakel. (Eller ännu hellre från Götaälvbron.)

Det är en stadsskildring, det är staden som kommer fram i dikterna, storstaden (vilken som helst med en hamn och strand o.s.v.) Livet där på gatorna, det är ett lätt melankoliskt tonfall men utan någon längtan ut, utan snarare känns samlingen som ett accepterande av staden. Det böljar på och det finns en kärlekshistoria som kan vara passionerad, men i samma sekund som den blir det så dras passionens låga tillbaka. Diktsamlingen rymmer en röst och den är ett ickerevolutionerande, glidande lojt rus.

Detta är Sara Hallströms debutdiktsamling, det är definitivt skicklig genomfört och andra läsningen tar mig med på en stadsrundtur och jag bjuds på klingande poesi. Jag kan tycka att hon är lite för skicklig dock, att bilderna bara följer på varandra på ett manérartat sätt och att det endast blir form. Jag vet inte riktigt vad hon vill säga mig. Det är för lite riktiga åsikter eller påståenden som (och detta är ju också vagt men starkt i sammanhanget):

Räcker jag min hand åt dig för att få mer eller ber jag dig att sluta

Men visst finns det kropp trots vad jag sa, men inget slem, det finns sjukdom. Lungor, andnöd, ett tag läser jag in cancer men får inget belägg för den läsningen, bättre går det att läsa den som en urban hymn. Så kan jag avnjuta den. Diktsamlingen rymmer förutom kärlek en mystik, eller är det bara Sara Hallströms logik?

Jag vet inte vad dina ögon gör när jag inte är där,
när dom läser annat,
du springer men jag vet inget om vart,
ser inte vad ett land kan vara när marken är den enda marken
och kroppen ett filter mellan himlen och jorden
den här tyngden fortfarande det enda sättet att förklara gravitationen

Detta är sammanfattningsvis en frisk men något melankolisk debut, det finns ingen längtan ut ur staden, det finns bara ett liv som är ett liv, men jag blir inte avskräckt, utan ser fram emot nästa diktsamling och jag skulle gärna ta en fika med författaren om hon bor kvar i staden Göteborg.