Det där med att sätta ihop blandband… Någonsin råkat ut för det här? Man väljer ut ett antal låtar som är helt fantastiska var för sig, radar upp dem den ena efter den andra på band eller CD – och resultatet blir bara stendött. Trots att det i teorin är en kanonidé att stoppa in, tja, Runaways, Marianne Faithfull och Laurie Anderson på samma platta så vill man ändå aldrig lyssna på resultatet. Likheter och olikheter till trots så hänger det liksom inte ihop, det blir ingen helhet.

Lite så känns den här boken, där Lennart Persson skriver om ett antal av sina favoritlåtar och -artister. Inte för att han är en dålig skribent; till skillnad från t ex Hornby KAN han verkligen skriva om musik. Och ligger ens musiksmak ens en liten aning åt samma håll så finns här mycket att hämta – både nya upptäckter och påminnelser om gamla favoriter.

Det är bara det att det efter ett tag kan bli smått tjatigt med ännu en countryklassiker, ännu en bortglömd Stax-b-sida… Man behöver kanske inte vara Natalia Kazmierska för att rent reflexmässigt muttra "Gubbrock!" när Persson vevar igång om Rick Danko och Alex Chilton; herregud, har vi inte hört allt det här redan? Var är de i svensk musikjournalistik numer obligatoriska hyllningarna till hiphop och glitchpop, krönikorna om modern r'n'b och svensk indiepop, de nästan-inte-alls-ironiska omvärderingarna av Kylie Minogue och Robbie Williams? Okej, han varvar de mest uppenbara favoriterna med doldisar som gjorde någon enstaka skiva och försvann, men ändå; några större variationer blir det inte, vare sig i teman eller musikstilar. Dessutom verkar han, medvetet eller omedvetet, nästan uteslutande fokusera på de mer sorgliga ödena; fyllon, narkomaner, självmördare, fängelsekunder… varför egentligen hylla de här människorna?

Men samtidigt ger han ju ett svar på den frågan: därför att musiken berör. Jo, det är en rejäl övervikt av trasiga hjärtan och tidiga dödsfall i boken, men det är ju trots allt ofta sådant som berör mest. "There's only two kinds of music; the blues and 'Zip-a-dee-doo-dah'", som Townes Van Zandt uttryckte saken. Vem hade brytt sig om Borta med vinden om Rhett och Scarlett fått ihop det direkt, stoppat kriget, befriat slavarna och levt lyckliga i alla sina dagar? Slutar något vara bra när tillräckligt många sagt att det är bra?

Det är inte på något vis ett försök att ge en objektiv överblick av 1900-talets musikhistoria, det är bara en persons favoritlåtar, och han vill gärna ge oss en första eller sjuttielfte chans att höra dem på samma sätt som han gör. Det lockar till läsning. Och det lockar inte minst till lyssning. För även om bland-CDn jag satte ihop inte funkar som en fullängdare så kanske den får någon att leta upp Queens Of Noise, Broken English och Big Science och inse vilka bra fullängdare DE är. Så kanske ska man läsa Feber 2 så: ett kapitel i taget, med Soulseek igång och eBay uppe. Alltid kan någon gnälla över allt han INTE skriver om, men ärligt talat, det vore en inställning som i längden känns sorgligare än den mest självömkande blueslåt.