Det är inte med något vidare lätt hjärta jag öppnar Michael Walshs Andrew Lloyd Webber: His Life and Works. Det är en tung och ful bok, omslaget djupt oattraktivt med klumpigt 80-talsaktigt pastelltypsnitt, och inlagans formgivning måste vara sponsrad av giriga optiker (bokstäverna är så små i oändligt långa rader – hört talas om spalter?). Men framför allt: vem behöver ännu ett idolporträtt av de senaste decenniernas okrönta musikalkung (numera visserligen tillhörig detta underliga engelska populärkulturella adelsstånd)?

Men trots en seg start, där jag får lära mig konstiga saker om den Lloyd Webberska släkten och se barndomsbilder på lille Andrew, kommer mina fördomar snart på skam. Även om boken ibland blir plågsamt detaljerad är den både välskriven och intelligent.

Som titeln anger fokuserar Walsh både kompositören och verken, från Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat till Wistle Down the Wind, från succéer som Evita, Cats och The Phantom of the Opera till totalfiaskot Jeeves. Här står om privatliv, affärer, arbetsprocesser och samarbetspartners, motiv, musik och en hel del om verkens mottagande av press och publik.

Inte minst får man en känsla för samhällsklimatet kring musikalscenerna när människor reagerar på ämnen som Kristi lidande, Argentinas första dam Eva Perón, dansande katter och rullskridskoåkande tågs rivalitet och kärleksliv. Var Jesus Christ Superstar hädisk? Pedagogisk? Antisemitisk? Rasistisk? Och borde den vara gratis att spela för nunnor? Glamoriserade Evita en fascist? Kunde britter verkligen dansa? Och kunde man göra en musikal där det omodernaste tåget vinner, trots att uppsättningen är mer beroende av modern teknik än någon annan?

Att Walsh är musikkritiker och en duktig journalist är uppenbart, han drar sig inte för att både kritisera och analysera såväl verk som kompositör. Han skriver dessutom intelligent, kunnig och underhållande prosa. Det här är, trots ganska traditionellt upplägg och ämne, en lite egensinnig och charmig text, full av allusioner, ordlekar och trevligheter. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men är enligt min erfarenhet ganska sällsynt i den här typen av böcker.

Till de små förnöjelserna hör författarens små förklaringar av typiskt engelska fenomen riktade till en förmodat amerikansk läsarkrets. England är en mycket liten kultursfär, får vi lära oss, och engelsmän uppskattar en smula excentricitet. Perspektivet blir mer direkt givande när det gäller rivaliteten mellan engelska West End och amerikanska Broadway. Kanske kan man också säga att Lloyd Webbers och producenten Cameron Mackintoshs The Really Useful Group förenar dessa världar av gamla musikdramatiska traditioner, populärmusik, rättighetsbevakning och marknadsföring. Och vad är Lloyd Webbers karriär om inte ”den amerikanska drömmen”?

Det här är en bok om mycket. Framgång, motgång, tåg och diktatorer. Här finns en del jag skulle kunna undvara, men faktiskt inget jag saknar.