Många många barn känner Katti Hofflin. Kanske inte känner. Men känner igen. Hon är kändis för alla som sett Bolibompa och Bullen. De barn som läser den här boken känner nog inte igen Katti. Inte än. De är för små. Men de får säkert möjlighet att lära känna henne, om inte annat så som barnboksförfattare.

Detta är den tredje boken om Karlsson. Ja, pojken heter egentligen inte Karlsson, han heter Krut, men han vill bli kallad för Karlsson. Så är det med det. Det är en enkel och träffsäker historia om en liten pojke som inte vill sova. Men gosedjuren vill sova. Typiskt. Den busiga giraffen har gömt sig. Jag känner igen mig så väl. Själv hade jag massvis med gosedjur som skulle bäddas ner. Om sanningen ska fram så har jag kvar en hund som heter Klurken och en oformlig brun sak som heter Bodil. De kan också vara busiga. Fast i mitt fall så är jag både Karlsson och Mamman. Det vill säga den som vill vara vaken och den som vill sova.

Karlssons mamma vill självklart att Karlsson ska sova. Det är ju sent. Men han är inte trött. Mamma är. Klassiskt problem. Föräldrar och barn på olika nivåer vilket skapar konflikter. Sova eller inte. Det är ju sent. Karlsson är ett klokt barn och boken slutar på ett gulligt och oväntat sätt.

Min första tanke när jag fick boken i handen var att det var en vanlig klassisk barnbok med stora färglada bilder. Det är lite mer. Berättelsen är smart men enkelt hållen. Bilderna är enkla, tydliga och väldigt söta. De är det de behöver vara och inte mer. Jag gillar boken och bilderna. Inte min absoluta favorit, men den ligger bra till och min ett och ett halvt-åriga kompis Hugo ska definitivt få läsa den. Han kommer säkert att gilla den. Undrar om han har någon giraff?