låt dina känslor vara en följd enbart av din högaktning. Utforska först, högakta sedan, älska därefter. Låt dina ögon vara blinda för alla yttre behag, dina öron döva för alla smickrets och det ytliga småpratets lockelser. De är ingenting, och värre än ingenting -

Så lyder mosterns råd till unga Helen i Främlingen på Wildfell Hall – och vilken flicka, nu eller på 1800-talet, kan påstå att hennes hjärta inte skulle vara en smula mindre krossat om hon lyssnat på sådana råd? Nu gör vi ju aldrig det, och så inte heller Helen.

Hon faller pladask för den charmige mr Huntingdon, och även om hon är vagt medveten om hans mindre attraktiva sidor tänker hon att hon som hans ljuva ledsagarinna ska råda bot på dem. Hon gifter sig, och dras in i en tillvaro av oro, avsky och förnedring, svikna löften och fylleslag. När Helen några år in i äktenskapet själv ger råd åt en ogift väninna heter det något bittert: ”Även om dina glädjeämnen kanske inte skulle bli så många om du lever ensam, så kommer dina sorger åtminstone inte att vara fler än du kan uthärda.”

Men om plikten som hustru bjuder henne att stanna hos sin man oavsett vad som händer, ser hon plikten att skydda sin lille son från faderns skadliga inflytande som överskuggande. Hon flyr och börjar en ny tillvaro under antaget namn på det avskilda Wildfell Hall. Där möter hon Gilbert Markham, genom vilkens ögon vi först möter den skygga och mystiska damen. Hans brev till en vän utgör romanens ram, även om den stora och centrala delen består av utdrag ur Helens dagbok från tiden med maken.

Det är svårt att inte jämföra romaner från den här tiden med Jane Austen, vars underbart skarpa och träffsäkra karaktärsteckning få kan tävla med, eller med Anne Brontës egna systrar. Men även om jag så småningom fäst mig vid Charlotte Brontës Jane Eyre och roats av det melodramatiska i Emily Brontës Svindlande höjder har Främlingen på Wildfell Hall ett svårslaget mänskligt djup och en eftertänksamhet som stannar kvar hos en.

Det ganska plågsamma ämnet fungerar utmärkt i trivsam romanförpackning. Maria Ekman fångar väl Brontës balans mellan dramatik och sarkasm. (Översättarens kommentarer är visserligen inte särskilt intressanta, men förekomsten är alltid ett plus, även om jag tycker hjärtligt illa om noter i skönlitterär text.) Den nya språkdräkten känns på en gång tidstypisk och fräsch.

Anne Brontës berättelse besitter ett allvar och en trovärdighet som tydligt skvallrar om författarinnans egna erfarenhet av att leva med en alkoholist. Brodern, Branwell, var den i syskonskaran Brontë som förväntades utföra de verkliga stordåden, men gick efter en olycklig kärlekshistoria ner sig i alkohol- och opiummissbruk.

Man ska aldrig säga alltid, men nog tycks det mig som om vissa drag hos missbrukande och manipulerande personer som Huntingdon går bortom historisk kontext. Sällan har jag haft så många impulser att klippa till en litterär skapelse. Hans överlägsenhet, som när han hävdar att ”Jag har levt mer under de här fyra månaderna än du har gjort i hela ditt liv eller kommer att göra till döddagar, om du så lever i hundra år” – som om konstant fylla på något sätt skulle vara en intensivare livsform; hans krypande ånger som aldrig leder någon vart; hur han skuldbelägger andra och tycker så förtvivlat synd om sig själv.

Dåtidens kritiker rasade över de depraverade scenerier som beskrivs när Huntingdon super och slåss med sina kamrater, förnedrar sin hustru eller lurar i sin lille son sprit och svordomar. För en nutida läsare verkar scenerna kanske förhållandevis lindriga, nästan censurerat tillrättalagda, men mellan raderna kan större brutalitet anas.

Precis som man av att bo med en stökig person kan bli maniskt ordningsam blir Helen av att leva med sin svinige man nästan maniskt dygdig. Nutida kritiker har kallat romanen moraliserande, men det tycker jag inte. Det vill säga, inte på det påträngande sätt som brukar menas med ordet. Det är väl knappast orimligt att en roman har en moral. De flesta människor har ju någon form av moral, även om ordet ofta läggs beslag på av grupperingar som likställer det med att förneka kvinnor rätten att bestämma över sina kroppar, eller älskande att leva tillsammans som de vill.

Tro sen bara inte att moral skulle ha något att göra med humorlöshet. Anne Brontës humor är stillsam men vass. Den finns inte minst i huvudpersonernas, och särskilt den unge Gilberts, stora passion. Vid ett tillfälle får hans harm och svartsjuka så absurda och komiska konsekvenser att jag vill lämna det åt läsaren att upptäcka själv.

Och även om det tycks som om alla 1800-talsromaner skulle kunna ha undertiteln ”dygden belönad” så tycker jag att det är ganska härligt. Någonstans måste det väl få vara så också? Tänk vad mycket lättare det skulle vara att vara en bra människa om man bara visste att det också skulle rendera en den finaste mannen, det hemtrevligaste godset och det fullkomligt lyckliga slutet.