Det är bara att inse; De dömdas ö är en fördjävla svår roman. Svår att läsa, svår att förstå, svår att ta till sig. Men kanske är den ändå lätt att förhålla sig till. Orkar man genom är det omöjligt att stå likgiltig inför detta infernaliska äventyr. Det är som att besöka författarens själva pannrum, där mätinstrumentens stickor stundtals kryper över på röd markering och det pyser och visslar från alla möjliga ventiler.

Förutsättningar: Sju människor, fem män och två kvinnor, har tagit sig iland på en öde ö efter att deras skepp förlist i någon obestämbar ocean. Ön bjuder inte på mycket mer än öken och ett säreget ödlesläkte. Där finns också stumma, vita fåglar och en buske som bär förgiftad frukt. Med iland har bärgats en (1) tunna vatten. I den första delen, ”De skeppsbrutna”, ges i sju kapitel bakgrunden för var och en. Den påföljande avdelningen, ”Kampen om lejonet”, genomför själva berättelsen.

Det är nu gott fem sex år sedan jag läste romanen och det starkaste minnet (för de är starka), eller den kvardröjande känslan (och den är ännu starkare), är klaustrofobin. Vissa romaner kan ju ha den effekten, antingen blir man litet friare i hjärtat eller så dras spännbanden åt. Trots att handlingen i De dömdas ö utspelar sig i öppen terränglåda finns här inga reträttvägar, bara annalkande hot och djävulskap. Det är törst, det är smärta och det är sociala kamp på knivseggen för överlevnad. Det är minst sagt de dömdas ö.

Problemet eller möjligen möjligheten med De dömdas ö är språkets övervikt, den symbolmättnade teknik som kan göra läsaren så proppmätt vid bordet att risken för uppkastning är överhängande. Det är ju ett vingligt konststycke att befinna sig på rätt sida om den misslyckade metaforens gräns, och huruvida Dagerman lyckas eller ej är väl snarast en smaksak. Det som talar för är att nästan varje situation, varje tanke, varje känsla exponeras mot en bild som sedan kan vevas om igen och varieras över hela stycken; De dömdas ö är i mångt och mycket ett experiment, men konsekvensen i den säregna symboliken gör att det som helhet, märk, faller väl ut.

Den levererar också det mesta av Dagermans idéer om livets villkor: uppväxtmiljöns betydelse, existentialismens axiom, anarkismens livshållning. Där finns skulden som drivkraft, fruktan som ledstjärna och den fria viljan som lösning. Men vägar ut finnes inga.