Under första världskrigets mest intensiva skede, när tjugotusen människor kunde gå åt på några timmar (vilket var fallet vid Somme), svävade en majoritet av den europeiska befolkningen i total ovetskap om detta. Visst förstod man att kriget krävde offer. Onekligen. Man såg ju invaliderna komma hem eller att famljemedlemmar inte kom hem överhuvudtaget. Det vittnades om fasorna vid fronten. Men just omfattningen, vidden av katastrofen; därom visste man intet.

Mycket talar för att om så inte vore fallet, skulle kriget som alla ville ha men ingen kunde sluta, inte fått fortgå i alla tröstlösa år med alla meningslösa offer, tills det ebbade ut av inrikespolitiska kollapser och ren utmattning. Men om bara någon berättat! Men vem? Krigskorrespondenten såklart! Det ligger väl i sakens natur att journalister i krig ska berätta ”sanningen” om dess natur, likasom deras yrkeskodex kräver ett sanningsletande inom områden som kriminologi, politik, miljö, vetenskap etc.

Tyvärr är det nu inte så, ett budskap som Phillip Knightleys standardverk Krigets första offer är sanningen i kronoligiskt uppställda fallbeskrivningar hamrar in. Därhelst en oroshärd uppstår, ställs journalistens lojaliteter på prov; moral, politiska uppfattning, fosterlandskärlek, uthållighet och den krassa ekonomiska verkligheten utkämpar där sitt eget krig mot sanningen.

I fallet första världskriget handlade det till största del om en extrem censur, nitiskt utövad av de stridande statsmakterna. Men också journalisterna sveptes med i den allmänna hat- och misstänklighetskarusell som förebådade kriget (”det finns idag bara två sorters människor i världen”, skrev Kipling, ”mänskliga varelser och tyskar”). Många var dessutom äventyrare, drinkare, författare eller bara fanatiska patrioter, vilkt i och för sig gav upphov till många märkliga historier. På så sätt blev Första världskriget en karta över krigsrapporteringens mekanismer, dess möjligheter och begränsningar. Tyvärr mest det senare.

Nyhetsrapporteringens tillkortakommanden har format vår bild av Kriget. Lätta brigadens anfall. Gettysburg. Guernica. Dieppe. Dresden. Song My. Kuwait City. Bagdad. Vid dessa platser har katastrofen drabbat blint, men det har dröjt år, ibland sekel, innan sanningshalten i den förmedlade bilden närmat sig en gnutta överensstämmelse med den verklighet som den påstår sig beskriva. Ofta måste den politiska glöden svalna såpass att man kan gräva med händerna för att skala av det heroiska utanpåverket.

Det är ingen ljus bild som Knightley målar, både med knixiga och svepande drag. Huvudlinjen i krigsrapporteringens historia, från Krimkriget 1854 till andra Irakkriget 2003, kan man kalla censurens uppgång och fall … och dess triumforiska återkomst. Om första världskriget utgjorde något slags absurt rekord i statlig mediekontroll, luckrades reglerna upp och var nästan bortasopade i Vietnam, det första TV-kriget. Sedan insåg man återigen vinsterna med kontroll. Britterna gjorde det på Falklandsöarna, USA gör det i än högre grad i Irak.

Vi vet att 1084 amerikanska soldater dött i Irak (04-10-14, 20:15). Vad är den motsvarande siffran i kolumnen för Irak? Är det någon som bryr sig? Visste vi, fick vi se, kanske morgondagen skulle se annorlunda ut. Nittio år efter den långa uppmarschen till Somme sitter vi fortfarande i knät på Brit Hume.