David Lynchs Mulholland Drive handlar om en försmådd kvinna som i svartsjuka och förtvivlan låter mörda den hon älskar. Alla som ser filmen inser inte det, det sägs nämligen inte annat än i några hastiga flashbacks mot slutet. Resten av filmen ägnas åt en dröm hon har, där hon försöker reda ut allt och beskriva hur hennes liv borde ha blivit om inte… om bara… om ändå…

Vadå? Vad det har med Ellen Mattson att göra? Kanske ingenting. Men precis som i Mulholland Drive är jag inte säker på att den berättelse Ellen Mattson påstår sig berätta är den hon faktiskt vill berätta. På ytan är det ganska enkelt; Splendorville handlar om Dr. Esparto, dotter till en berömd arkeolog och uppvuxen hos nomader, som bor och jobbar i en oidentifierad ökenstad någonstans i mellanöstern på 20-talet. En dag dimper ett amerikanskt filmteam ner för att göra ett romantiskt drama i Rudolph Valentino-stil, och trots att hon först tycker de mest är irriterande dras doktorn in i gänget och de konflikter och spänningar som finns mellan dem. Bit för bit blir gränsen mellan dem, henne och filmen de jobbar på allt suddigare…

Men samtidigt finns där också antydningar om att där finns något annat bakom alltihop. Vi anar att huvudpersonen berättar det här för oss långt senare och att allt inte nödvändigtvis är sant, att delar av det ligger någonstans i gränslandet mellan minne, dröm och lögn. Det är lika mycket kulisser och klichéer i doktorns historia som i filmen Hollywoodfolket förgäves försöker spela in, och någonstans under båda finns gemensamma trådar av saknad och svek som pekar på en tredje historia, som vi aldrig riktigt får berättad.

"Vad handlade den om, din film?" frågade jag.
"Jag minns knappt längre. Det var något om ögon, om händer. Om hud, huden på den man älskar. Nåja, sådant kan man inte visa, men kanske kan man visa hur det känns."

Jo, Mattson berättar mycket levande om kärlek och förvecklingar bland sanddyner, ökenmåne och halvt begravna ruinstäder. Rent språkmässigt är det en fröjd att läsa. Men när jag väl fått tanken i huvudet att här finns en historia under historien blir det svårt för mig att läsa boken utan att hela tiden försöka lista ut vad hon egentligen vill ha sagt, och det känns inte som om historien får lyfta på egna villkor. Boken låter en inte glömma att den har en gåta att lösa, en gåta som den aldrig riktigt vare sig formulerar eller besvarar. Så som dröm var den vacker att få, men ni vet hur det är; så fort man blir medveten om att man drömmer – då vaknar man, och hur gärna man än vill kan man inte komma tillbaka in i drömmen. Och där Lynch – för att fortsätta liknelsen – sparar det hårda uppvaknandet till slutet låter Mattson det skina igenom alltför ofta för att man ska kunna somna om igen.

Kanske är jag orättvis. Kanske är jag helt ute och svamlar. Jag vill ju gilla det här. Månne poletten skulle trilla ner om jag läste om den…