Det måste bli som i sagan om Scheherazade och hennes syster. Systern, skuggan, som räddar livet på sultanens brud genom att väcka henne i gryningen varje morgon. Väcker henne så att Scheherazade återigen kan skjuta upp sin dödsdom genom att berätta nya sagor. Inte vara den som frälser henne – det måste hon i slutändan göra själv – men den som ger henne en möjlighet att rädda sig själv. Eller dem båda?

Men till skillnad från i berättelsen om Scheherazade så har Hajila ingen sultan till make. Och det är Isma som har försatt henne i den dödsdömdes läger. Isma, den frigjorda kvinnan. Isma, som fått utbildning i Frankrike. Isma, som vågar gå ensam på algeriska gator – och till råga på allt utan slöja, utan att skämmas. Men också Isma, som misshandlades av sin man. Gång på gång. Till dess att hon tröttnade.

Så hon ingick en uppgörelse med mannen. Hon hittar honom en ny kvinna. En som inte ska gå ut, utan stannar hemma och sköter om hemmet och mannen. I utbyte blir hon själv fri. Han ska inte förfölja henne, inte söka straffa henne. Den olyckliga lotten, att offras till mannen, faller på Hajila. Hajila, från en fattig och konservativ familj.

Men inte ens den mest traditionstyngda familj kan helt släcka lusten till frihet. Även Hajila vill frihet, vill ut från den instängda lägenhetens murar. Och tar sig den rätten. Till dess mannen kommer på henne.

Mannen. Han bevärdigas inte ens med ett namn i den här boken. Den alkoholiserade. Kvinnomisshandlaren. Patriarken. Fadern till kvinnornas barn. Nej, något namn får han aldrig. Det här är berättelsen om två kvinnor. Framförallt om två kvinnor, Isma och Hajila. Inte systrar i blodet, men systrar under det patriarkala förtrycket. Och gifta med samma man. Om hur Isma inte bara tyst kan se på när hennes medsyster förtrycks, för hennes skull.

Det är alltså en bok om frihetslängtan, och om systerskap. Det är också en bok om förtryck och befrielse, och huruvida en kvinna kan befrias på andras bekostnad. Men också om flera kvinnor än de två – Ismas dotter Meriem, Hajilas mor Tuoma spelar exempelvis sina roller. Det handlar också om hur de patriarkala mönstren inte bara beror på männens förtryck, utan också om hur kvinnor spelar in i det. Om hur fruktan och lydnad inför männen präntas in i unga kvinnor redan från barnsben, av sina egna mödrar. Och om att ett uppror mot patriarkatet många gånger därför kan innebära ett minst lika stort uppror mot den egna modern.

Det är en bok som skildrar en brutal och rå verklighet, samtidigt som den ändå lyckas inge hopp om förändring. Assia Djebar skriver fullkomligt lysande och engagerande om ett oerhört viktigt ämne. Det här är ett underbart verk man inte bör missa.